Det är vår.
Jag fick inte dela den med dig, men du är fortfarande här i mina hjärtslag.
Din trädgård prunkar i sprakande färg och snart finns det än en gång liv innanför husets väggar. Det är ett annat liv än det ditt, men ändå på många sätt detsamma. Två familjer; öden som svetsats samman oåterkalleligt, i en annan tid än den som var din, men med samma glädje att dela och ge någon det allra vackraste.
Jag vet inte var du är nu. Jag vet inte om du lyssnar, men jag vet att jag känner din ande i mig och att du manar mitt hjärta att ta hand om dem som är kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar