Din kasse står fortfarande vid dörren. Så länge jag inte packar upp den kan jag fortsätta att hålla din mjuka hand i min lite till.
Det är samma värld, men ändå inte. Det är samma rum, men för alltid förändrat. Jag är samma människa, men det finns ingen hud mellan mig och saknaden, och ingen väg ut.
Dörren är låst från insidan och du tog nyckeln med dig när du gick.
Jag är inte redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar