Kaboom!

Nu smäller det snart. Undrar vem jag kommer att vara när den här helgen är över. För säkert är: den kommer att lära mig saker. Det har du gjort hela tiden. Jag är inte helt bekväm med upplägget. Att behöva dela hus med inte mindre än fyra irländska män i hela tre dagar. De får passa sig. Så mycket vet jag. För jag är på lite stridshumör. Jag är lite retad. Jag orkar inte med mer sexism, homofobi och rasism -- då känns det som om jag kommer att smälla som en ballong som fått i sig alltför mycket luft. Då kommer jag att ta fighten oavsett vad och vilket och hur du än reagerar. Ibland tänker jag att du gömmer de sidorna bra med mig. Ibland glömmer jag att du är en del och en produkt av en obotligt sjuk machokontext. Med mig tonar du ner dig. Men jag vet bättre. Du har aldrig gjort någonting annat så byggarbetaren i dig måste vara stark -- din stora hjärna till trots. Du kan ha valt mig som en väg ut. Du kan ha valt mig för att visa: "Hey, jag är inte som ni. Jag väljer någonting annat." Det behöver inte vara ett medvetet val -- säkert inte, men det är ett val ändå. Säkert är iallafall att jag är precis, exakt lika exotisk för dig som du är för mig. Med min spinnande hjärna som alltid går på högvarv. Med min ständiga längtan bortom existerande normer och värderingar. Mitt eviga spanande långt, långt bortom den disiga horisonten. Allt det som alltid, alltid får mig att känna mig främmande. Alltid lite på kant med världen. Alltid lite som ingen annan. Just precis som du.