Vi packar ihop ditt hus.
Det är som om varje sak jag rör vid har ett alldeles eget hjärta som slår bredvid mitt.
Jag varvar vackert glas med tidningspapper och lägger försiktigt ner i den bruna lådan. Jag tänker att jag ska flytta hem till vattnet en dag, och de ska få komma till ro i ännu ett älskat hem.
Men det hjälper inte.
Allting går sönder nu, som om du var limmet som höll ihop skarvarna. För det skarvade alltid, men när jag såg in i dina ögon visste jag att jag var tvungen att göra allt jag inte trodde jag kunde, för din skull.
Tomheten breder ut sig, men trots det får jag inte plats någonstans.
Jag sätter nyckeln i låset, så fruktansvärt varse att det inte blir så många gånger till, så fruktansvärt varse att ingenting är detsamma och att det jag en gång tog för givet inte finns mer, utom i mitt minne.
Jag är så rädd att du ska blekna. Jag är så rädd att tiden kommer att sudda ut dig och jag håller desperat fast vid smärtan som är skarp och skärande, men den är verklig och dina konturer förblir fasta.
Dagarna flyter in i varandra och du är alltid här trots att det var många dagar sedan du tog ditt sista andetag. Ibland sträcker jag ut handen för att klappa en katt, men det är tomt och jag griper i luften. Ibland hör jag din röst så klart och tittar upp från packlådan, men du är inte där.
Jag saknar dig varje sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar