Nu, måste jag prata med mig. Nu, måste jag checka ut för ett tag. Komma bort i några sekunder. Så jag kan se klarare. För tankarna sitter på näsan. Så nära att jag inte kan se dem utan att plocka ner dem. Och just nu, mitt i allt, när jag försöker se ut, är allt för tätt inpå för att jag ska kunna göra det. Jag måste söka distansen. Jag måste placera mig i en annan kontext. Så, bara så, kommer allt att falla på plats i huvudet. För svaren finns där, fast dolda i alla måsten och alla borde. Det är trösterikt dock. Att jag själv sitter på svaren. Att jag själv sitter inne med lösningen på gåtan. Jag kan bara inte se den just nu. Jag saknar mitt jävlar anamma. Jag saknar att vara arg som ett bi. Istället för att känna mig som tunt, vitt papper som fladdrar handlöst i vinden. Det har varit så mycket. Så stora förändringar dessa månader och nu börjar de ta ut sin rätt. Jag har hoppat handlöst utför höga höjder. Jag har kastat mig in i nyttnyttnytt och nu är jag trött. Fast det är inte som då. När allt blev svart och jag föll så djupt att jag inte trodde jag skulle kunna kravla mig upp till ytan igen. Den tanken har jag lyckats plocka ner. Jag håller den nära, men inte så nära att jag inte kan se. Den är allt som betyder någonting just nu. Och jag stirrar på den utan att blinka tills ögonen tåras. Jag ser horisonten. Den är ljus och guldig. Jag ser alla ansikten som hejar på mig fladdra förbi. Alla ni som håller andan en smula just nu. Och bara sådär, vet jag att allt kommer att ordna sig. Det kommer bara ta lite tid.
The Mountain Goats – This Year
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar