Thank you

Åh, jag kan andas igen. In ut, ut in. Utan problem. Distansen har infunnit sig. Och jag kan se ut. Bortom allt du är och alla ord. "Don´t take advantage of me." Och du har rätt. Det finns en fara. En morgon. För flera veckor sedan. I den röriga lägenheten mitt i hjärtat av Malmö. Där jag hade fransk balkong på fjärde våningen ut mot en rondell -- där, just då, flög tanken genom mitt huvud: "I could really hurt you." För du har alltid haft mer att förlora än jag. Och det är inte rätt någonstans. För du har sett tillräckligt med heartbreak. Du har sett tillräckligt med sorg. Och ja, vi var nog skrivna i stjärnorna. Att jag skulle vandra in just där, just då. Att jag skulle falla handlöst eftersom du inte visade någon rädsla. Eftersom du inte var så imponerad. För dig var jag en person som behövde räddas. En person som tappat bort livet. Som stagnerat och fastnat i det som var bekvämt. Som förtvivlat ville ut, men inte hade kraften att kullkasta allt hon visste. Du såg rätt in i mig. Läste mig som en öppen bok. Därför kände jag aldrig heller att jag behövde gömma någonting. Det var ju lönlöst när du med lätthet hittade allt ändå. Sommaren är till ända. Vi har kramat musten ur varandra. Vi har varit hopplöst förlorade i varandra. Vi har velat gå, men inte rått för att vi varit tvungna att stanna. Bara lite till. Lite till. Nu blåser hösten in. Med sin friska, klara luft av kristall. Fyller mina lungor och för mig vidare. Framtiden är fortfarande oviss. Och din roll oklar. Men det känns som om jag är på väg någonstans. Dit du inte kan följa med. Ditt ansikte är fortfarande inpräntat på min näthinna. Men du är inte längre allt jag ser. Trots att jag älskar hur du går så nära, tar mitt ansikte mellan dina händer och ser mig djupt i ögonen. Hur du håller min hand, alltid, utan att släppa taget vad som än händer. Hur levande jag känner mig när jag får dig att le. Hur du överlever allt, trots allt, för för dig finns inget annat alternativ. Så nej, I´m not sorry I met you. ("How can you even ask me that?") Jag är tacksam. Så jävla tacksam att det var du.

The Weepies – Same Changes