Du tar mina händer över bordet. Och håller kvar dem. Över indisk dal och
naanbröd. Sedan blev det såklart inte riktigt som jag tänkt mig. Så det är nog
bara att löpa linan ut. Trots alla men och what ifs. För när
jag ser in i dina ögon är det som att komma hem, fast ändå inte. Du är
främmande, men på samma gång min vardag -- allt det som jag känner och vet. Ditt
leende när jag ställer ännu en svår fråga, glimten i dina ögon när jag har så
mycket spring i benen att jag inte kan stå still, skrattrynkorna som djupnar när
jag ännu en gång ifrågasätter dina sanningar. Vi möts i kaoset och lugnet, kylan
och värmen, Malmövinden och stillheten, i denna ljumma indiansommar som ramlat
över oss. Jag kan inte säga nej och inte heller ja. Så jag
släpper kontrollen och lämnar dig med ett kanske. Och inga löften.
Emil Jensen – Så får du
mig ändå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar