Jaha. Så var helgen slut. Bara snipp, snatt, snut, slut. Men jag fick ha min allra första fest i min sprillans nya lya. Sedan fick jag dansa mig igenom natten. Och det kändes som om jag svävade. Jag träffade långa, snälla, trevliga killar som inte ville något hellre än att vara mig till lags. Som tyckte jag var så intressant med min politik och mitt långa, röda hår. Men åh, tristess. Jag kunde inte lämna dem snabbt nog. När Julia fastnade hos en rutig skjorta flaxade jag runt och vidare som vanligt. Sedan tog försynen över. Och på vägen ut nuddade du min arm. "You! Here?" Du verkade lite blyg. Lite out of your comfort zone. Jag är inte van att se dig så. Du vet alltid bäst, du kan alltid allt. Du hade den mest fruktansvärda av skjortor. Och ja, dina cowboyboots var på sin plats. Men det blixtrade till som vanligt. Trots att du var slätrakad och mer lik Colin Farell än någonsin. Det är nog bara att acceptera. Att du har gått in i hjärterummet nu. Så jag får väl avpollettera en del. Och helt enkelt se tiden an. Trots alla eeeh, alla borde inte och alla men, men, men.
Kapten Röd – Ju Mer Dom Spottar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar