Så, vad säger du om att vi lägger ner vapnen nu för en sekund? Viker undan masken, smyger undan pansaret, försiktigt men bestämt. För jag vill inte mer. Vara distanserad, hålla avståndet och säga tusen saker, men aldrig det jag verkligen vill. Jag är rädd. Du med. Men jag lägger iallafall mina kort på bordet nu -- så får du göra precis vad du vill med dem. Varje dag: lär du mig att släppa kontrollen, att lägga undan reglerna, att tänja på alla de gränser som alltid varit mig så kära. För du befinner dig utom och bortom allt det som är normen. Allt det som är vedertaget. Och jag tror att det var meningen att det var just du som skulle vandra in i mitt liv den där underliga midsommaraftonen mitt i hjärtat av stan. Fast kanske slutar resan här. Kanske är du alltför hård. Inte för att du valt det, utan för att livet tvingat dig att söka skydd alltför många gånger. Men jag lämnar mitt skal här och nu. För när jag faller landar jag hårt och ju längre jag väntar -- desto mer jag ser, desto svårare blir det att gå. Och nej, du har inte bett mig ännu. Jag tror inte du kan. Vi är ju på samma sida. Hur galet det än är. Men jag är ego nog att gå ändå.
Lovisa Negga – Igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar