Tack min finaste vän. För att du ger mig perspektiv. För att du säger som det är. För att du så bestämt drar paralleller till ditt eget liv när det var rörigt. Så enkelt du reder ut saker. Som suttit på min nästipp länge och därför är svåra att se. Så lätt som spunnet socker du plockar ner mig, får mig att landa där jag ska vara. Bara sådär. För att du känt mig längst av alla. Och därför känner mig bäst av alla. Jag saknar dig. Alltid, alltid.
The Cure – Boys Don't Cry
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar