Idag ska jag hålla låda för ett gäng pensionärer i en annan stad. Det blir ett välkommet avbrott i vardagen på dårhuset. Fast personalen har hållit sig på mattan ett tag nu. Jag har inte behövt agera diktator. Jag har inte behövt tjata eller bli arg som ett bi. Styr med järnhand gör jag fortfarande, men lite mjukare än vanligt -- jag är ju snart bara ett minne blott. Thank god! Jag har en ny arbetsplats som väntar på mig. Min nya chef mailar mig: "Vi saknar dig. Vi gillar lite vingabrutet." Och: "Glassiga människor brukar inte bli så långvariga hos oss." Det låter lovande. Kanske ska jag äntligen få en arbetsplats och ett arbete som passar mig. Med normala kollegor och riktiga arbetsuppgifter. Och min lägenhet står redo om några dagar. Med fransk balkong ut mot en park och de flesta av mina kära på gångavstånd. Så fort det har gått. Så bra det har gått. Att skapa ett nytt liv från scratch. Som är precis som jag vill att det ska vara. Jag är ledsen, men jag har inte plats för någonting annat just nu. Du får vänta. För alltid tror jag. För du har inte läst en bok i hela ditt liv. Du är alldeles för förälskad i dina barer och du gillar att ha cowboyboots. Sen har du förstås de vackraste gröna ögon jag någonsin sett. Och en av de största hjärnorna i mannaminne. Men vad hjälper det när du inte gör någonting av din kapacitet. För att det helt enkelt är enklare att bara låta allting rulla på. Fast det finns förstås ingenting du inte klarar av att göra med dina händer. Och här får jag dejavu igen och förflyttas sju år tillbaka i tiden. Men han hade in mjukhet som du saknar. Var inte lika vingabruten och lite mindre van att klä sig i pansar som skydd. Utan honom hade du nog inte fått komma in. Om det inte varit för känslan av att jag träffat dig i ett annat liv hade jag nog bara rest mig upp och gått. Den finns i mina tankar. Flykten. Men inte riktigt ännu.
Alasdair Roberts – Carousing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar