"Underbara dagar framför oss..."

Idag skiner solen hos mig. Trots att himlen är mulen och trots att jag sovit som den ultimata krattan. Jag kan inte sluta spela Van Morrison – T.B. Sheets om och om igen -- jag kan heller inte sluta le och jag vet mycket väl varför. Men än så länge föredrar jag att spela ad hoc. För jag väntar på att allt ska komma ner snart. Och jag vill inte kasta upp fler bollar -- det räcker och blir över som det är. Med spända bågar och utmaningar. Jag har fått som jag velat. Tiden i gråzonen är över -- korthuset har rasat och mitt perfekta liv finns inte mer. Istället är det rörigt och fullt av sömnbrist. Slarvigt, med disk upp till taket. Högljutt och företagsamt. Som ett väckelsemöte utan att jag behöver tala i tungor. Explosivt och fullt av känslor och rädslor. Jag läser om den unge Palme. Identifierar mig med hans idealism och brist på måttfullhet. Tänker att han levde äkta. Utan att krypa. Tänker att jag ämnar göra detsamma. Och ja, att dagarna framför mig verkligen är underbara.