"Amen sluta", skrek mamma. "Är han katolik?" Jag nickade. "Med synden och skammen som bagage", fortsatte hon. "Var på Irland kommer han ifrån?"
"Någon liten håla på västkusten", svarade jag. "Jag tror knappas man kan kalla det en stad".
"Och han är katolik?" Efter ett jakande svar tjöt hon: "med en kvinnosyn från 1800-talet, du kan inte mena allvar! Han verkar dessutom alkoholiserad och inte riktigt klok."
Precis i detta ögonblick ringde min mobil. Jag kände inte igen numret så jag gissade att det var killen med rastaflätorna jag träffat kvällen innan. Denne gick under det exotiska namnet Solo.
"Vem var det?", frågade mamma. "Varför svarade du inte?"
Det var inte ens lönt att försöka slingra sig -- mamma har näsa för sådant.
"Någon jag träffade ute igår."
"En man?", hon rynkade ögonbrynen.
"Ja." (Snälla, snälla, fråga inte vad han heter...)
"Vad heter han?"
"Men mamma, spelar det någon roll?"
Hon spände ögonen i mig. "Nina, vad heter han?"
Eh...Solo.
"Vad sa du?"
"Solo, mamma. Han kommer från Gambia men är uppväxt i USA."
"Jaha." Hon var tyst någon sekund för länge."Vet din far om detta?"
"Vadå, om Gambianen?"
"Ja, och den gästarbetande irländaren."
"Mamma, jag är faktiskt vuxen. Jag behöver inte ert godkännande."
"Jag vet hjärtat, sa hon och suckade. Sedan började hon flina. "Men jag kan iallafall göra mig av med tv:n."
"Varför det?"
"Det räcker med att du ringer och uppdaterar mig med jämna mellanrum. Ditt liv har mer underhållningsvärde än alla såpor i världen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar