Idag är stegen lätta igen. Och natten var försjunken i ett lugn jag inte känt på länge. Nu vandrar jag framåt. Mot allt som är nytt och bryter av mot det gamla. Målet är att hitta en egen, alldeles egen harmoni. Det konstiga är att trots allt drama, alla rädslor-- allt som har hänt och passerat under dessa två hemska, men fantastiska månader, så känner jag mig starkare än någonsin. I grunden, långt där inne vet jag: Jag kan själv och jag har alltid kunnat själv -- jag har bara glömt bort det under många år. Men jag minns nu. Och för varje dag som passerar förvandlas minnet till min nutid -- en fot framför en annan, taktfast, och tillslut kan jag inte låta bli att springa som vinden. Ner till havet. Jag sätter mig i sanddynorna, slår upp skrivboken, greppar pennan och sedan kan jag inte sluta. Orden tar över och snart vet jag inte vad pennan gör. Den har makten och stänger mig ute. När jag vaknar upp och tittar ner ser jag mitt liv. På ett enkelt vitt papper. Och jag är så tacksam att det är mitt.
Mat Kearney – Learning To Love Again
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar