Upprop

Idag känns det i luften att hösten är på ingång. Det finns en friskhet, en fräschör som sommaren saknar. Jag känner doften av äpplen. Trots att det är onsdag och därför långt till lördagens torghandel. Och vinden smakar salt och hav, måsskrik och new beginnings. För mig har hösten alltid inneburit nystart. Det stammar nog från tiden när jag hängde på mig min rosa Salomonväska, fylld till bredden med nyinköpta pennor, suddgummin och linjaler, snörade skorna och cyklade två kilometer mot ännu en skoltermin. Eller senare, i svarta, rivna jeans, med kattögon och tigerspräckligt hår. Jag rökte frenetiska cigaretter utanför den vita, pampiga skolbyggnaden och undrade nervöst vilka kompisar jag skulle få. Och sedan träffade jag dig. Med grönt hår, lika kedjerökande som jag och vi delade alltid rättvist på allt. Utom killar. Vi bestämde oss tidigt för att en "han" aldrig skulle komma mellan oss. Vilket var ganska lätt eftersom vi hade helt olika smak. Fast en gång var det lite svårare än annars. Han hette Lirim och var ryss -- svarthårig, svårmodig och blek. När vi lämnade festen gick han mellan oss, svingades våra handväskor i vardera hand. Vi visste fortfarande inte åt vem han lutade. Bussen ut till havet stod och brummade en bit framför oss när våra ögon möttes. Jag flinade frågande. "Ja", sa du, utan att faktiskt säga det och sedan log du. Vi drog åt oss våra handväskor och började springa, vinkandes åt Lirim i flykten. Sedan kastade vi oss skrattande på bussen. Vi två, precis i det ögonblicket, är fortfarande ett av mina allra vackraste minnen.