"Fasten your seatbelt. It´s going to be a bumpy ride."

Mina klänningar vajar i vinden. Här på tredje våningen. I karmosinrött, blekrosa och smaragdgrönt. Påminner mig om den månad som gått och allt som passerat. I nästa vecka är jag på annan plats. I nästa vecka börjar allt om igen. Mina naglar är fortfarande blå, men nagellacket flagnar. Och jag börjar äntligen landa. Det känns lite tomt. Lite tråkigt, lite lojt att inte längre sväva, att börja känna marken under fötterna. Behovet av kontroll infinner sig igen. Inte lika säkert som vanligt, men trevande och frågande. Svaret är: "Ja, välkommen åter, men håll dig på mattan. Jag behöver dig inte längre som jag gjorde. Jag klarar mig rätt bra utan dig kära logik. Du får gärna vara närvarande på arbetsplatsen, men ge fan i mitt privatliv. Det klarar jag bra utan din hjälp." Jag ska inte sticka under stol med att det kommer att kännas bra när den fysiska röran mattas av. Men att hitta ron kommer ta tid. Jag är inte så bra med ron. Tycker oftast mest att den är enerverande och påfrestande. Det är plötsligt som om allting står still och jag får alltför mycket utrymme för en hjärna som lätt går i spinn. Och min vanliga väg är stängd, nu måste jag hitta andra. På egen hand. Åh, det är spännande,  men ack så läskigt. Om en månad har jag facit. Om en månad vet jag. The only thing you can really trust is change. Däri ligger tryggheten.