Snälla, oroa er inte. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, men jag vet att jag klarar av det! Jag har en sprillans ny chef som fascineras av mitt blåa nagellack. Som är en sån där fin, linneklädd gentleman och som klargör: "jag får en ännu större respekt för dig nu när jag vet att du följer ditt hjärta." Nya kollegor som säger: "Nina, jag hjälper dig. Kom till mig. Detta kommer att bli så bra." En ny kontext på fjärde våningen, i en byggnad där samtliga bär kavaj och vissa slips. Långt borta från skumma källare och dammiga, dammiga bokhyllor. Och en lägenhet som blir min i nästa vecka -- som ska få ljust citrongula väggar i alla rum utom köket som målas i lingon och mjölk. Men visst, ni har rätt -- jag har också en sorg över det jag lämnat. Den vackre, trygge, ljushårige man som jag trodde var min framtid. Kontoret på första våningen där jag drömde om en bättre värld för alla och där röda fanor vajar varje dag. Tidernas bästa comprade på plats, åh, jag önskar jag kunde stoppa dig fickan och ta med mig in i min nya kunskapssökande, blåa värld. (Fast det hade du förstås aldrig gått med på.) Jag träffar en man som inte är som någon annan. Från den gröna ön, med det svartaste håret och gröna ögon. Han dricker mycket Guinness, talar fort och är sällan stillsam. När han ser på mig gnistrar det till med blixtens hastighet och jag måste le. Trots att jag vet att jag inte kan stanna. Så visst, glaset är fullt. Men när jag vaknar på morgonen och sträcker ut mig som en katt gör jag det leende. För jag lever, med hull och hår -- jag går framåt och ser inte tillbaka. Och framtiden känns med ens så ljus att jag måste ta på mig solglasögonen.
The Cave Singers – Summer Light
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar