Så är det...

Det är som om jag suttit i detta fönster i tusen år. Och sett solkatter leka över husväggarna. Sett er gå förbi, över gatorna och genom mitt liv. Lyssnat till stadens hjärtslag och mina egna. Jag har haft ingenting -- inte ens hopp -- jag har haft allt, så mycket att mina drömmar suddats ut för ett slag. I denna stökiga lägenhet som på många sätt är en karta över mig -- genom barndomen, tonåren och som vuxen. Odengatan, Aspudden och Södra Parken. Och nu, journalistförbundet och business. Jag har nog alltid vetat var jag skulle hamna tillslut, men så fort? Och nu? Med allting i luften, marken ännu långt där nere. När jag som så många gånger förr tittar ut över rondellen från den franska balkong som är min för en sekund i den bortflyende sommaren. Ett kaos som är så hemtamt, så välkomnande -- som en god gammal vän som känner mig bättre än många. Fast med nya inslag som Biagatti och Champagne på kylning. Och saker och ting är precis, exakt som de ska vara.