Kanoner och krut

Idag smäller det. Och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. När du är här, framför mig och jag säger orden. Som jag tänkt så länge. Undrar hur lätt jag kommer att känna mig på en skala -- när det är gjort. När jag äntligen officiellt går vidare. Tack, men nej tack. Och inte dasvidanja utan so long, goodbye, adjö. Jag räknar minuterna och skakar lite inuti. Längtar efter cigaretter som jag inte längre röker. Önskar att jag rökte, men gör inget åt saken. Man bör inte byta en last mot en annan och just nu har jag tillräckligt med vices. Så jag byter min röda bana mot en blå. Sengångaraktiv monotoni mot effektivitet. Återvändsgränd mot motorväg. Slentrian mot dagar där det oväntade är normen. Och han som vill och tror att jag ska ta ner månen åt honom. Visst, jag är rädd som vanligt. Visst, jag tvivlar och jag undrar. Men så tar jag ett djupt andetag, fyller lungorna och sträcker mig lång, lång. När jag kommer ner på jorden igen ligger månen i min handflata.