Inatt mötte jag tre änglar på vift. Ljuslockiga, kerublika, med snälla, blåablåa ögon. De presenterade sig som kristna och undrade var jag hade ont. Sedan bad de för mig och jag lät dem. Medan Julia stod bredvid och höll på att skämmas ihjäl över mitt tilltag. Fast det var helt rätt just då. Och trots att jag själv endast är en strävsam agnostiker höll jag på att börja gråta. För det fanns en sådan innerlighet i deras röster. En självklar säkerhet och trygghet som jag själv alltid söker. (På fel ställen). Och jag tänkte att det hade varit så förbannat befriande att hitta gud. Att sluta bara vara en enda liten enda människa och bli en del av en större helhet där man inte längre är så fasansfullt viktig. Att kunna förlita sig på försynen och släppa taget. Det kommer aldrig att vara min sanning, men jag är glad att jag träffade dem och fick vara en del av deras för en sekund.
Ikväll är det crunch time. Vi får se var jag landar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar