Can you hear me?

Ibland tycker jag att världen har blivit galen. Att jag inte kan möta en enda människa utan att den vill ha någonting från mig. Som jag inte kan ge just nu. Jag har alldeles för roligt och livet är sprakande nytt. Jag måste få tid att vänja mig vid att vara precis så här stark. Precis så här självständig. Precis så här stor. På mina egna villkor. Sedan kan vi kanske prata om saken. Men just nu flyger jag över molnen. Jag ser solen och vinkar åt fåglarna. Långt där nere. Surfar på vågen utan att ramla. Faller ibland, borstar av mig och springer vidare in i framtiden. Jag dricker en kaffe och ler. Äter mina eviga grönsakslådor och ler. Vandrar hem i morgonljuset och fnittrar för mig själv. Ser Ola Salo med änglavingar på Stortorget och dansar mig varm. (Och  du, din arm runt mina axlar då är bara en tyngd som jag vill bli av med. Dina ögon som följer mina rörelser är endast till besvär. Din kamera som dokumenterar mitt ansikte irriterar mig.) För varje dag vaknar jag av morgonsolen och dansar. Och det vill jag fortsätta med -- inte för evigt, men just nu, i detta ögonblick är det precis, fullständigt, rungande perfekt.