Välkommen till Svedala

Jag såg Orup spela igår. Han hade någon typ av sparkdräkt i jeans och var precis så härligt okreddig som jag trodde. Det var lite rörande -- att medelåldersfolket hade lämnat ungarna hemma och tagit bilen in till stan från Höör och Svedala för att se sin ungdoms hjälte. För att minnas sina glorydays vid korvkiosken och försöka glömma sin tråkiga vardag med storhandling på ICA och hatande tonåringar. Och han bjöd på show mannen: Sjungande gitarrer, cowboyhatt och en hel del refränger som på gott och ont (mest ont) är ohjälpligt inristade i min hjärna. Jag är medveten om att jag är fördomsfull. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag gillar -- och det är inte schlagerfestivalen och Orup. Men jag fann mig...inte hänryckt, men iallafall road. Av mer än hans utstyrsel -- även om det är något särskilt med att se en vuxen man i sparkdräkt. Och jag kunde inte låta bli att sjunga med och hoppa lite -- när han spelade "Stockholm har blivit kallt" (som är den enda Oruplåt jag faktiskt har en relation till). Ikväll blir det andra takter -- jag tror kanske jag kommer att brista lite inuti (och förmodligen skämma ut mig också), för inatt, åh inatt spelar the Cave Singers. Och jag är ju som sagt lite besatt.