Den går sönder om du stampar på den. Den sviktar när dina ögon är hårda. Den blir förvirrad av detta eviga virrvarr av stora, skrämmande ord. Men så tar du min hand. Håller den hårt, släpper inte taget -- ler sådär, som bara du kan -- långt där inne från botten. Och jag står fortfarande på scenen. Med dig som publik. Lika motvillig, och precis lika stor som jag. På väg bort, men fötterna lyder inte och stegen tas inte i rätt riktning. Teater. Medan sömmarna brister och huden blir synlig i skarvarna. Vi måste sluta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar