Du, som fick mig att ta det första pyttelilla steget. Den minsta av knuffar som ledde till en avalanche som svepte med sig allt i sin väg. Jag landade på ändan, visst, men borstade av mig och började gå. Nyare än någonsin tidigare. Nyare än vad jag trodde var möjligt. Ett vitt ark att fylla med färg. Måla med svepande rörelser i rödaste rött, djupt violett, lysande gult, brinnande orange och smaragdgrönt. Mitt eget kanvas -- åh, vad jag har längtat. Nu kan jag inte riktigt ta in att jag är här. Jag redde ut resan. Upprätt och med självrespekten intakt. Som att vinna högsta vinsten, bara för att jag bestämt mig för det. Eller fixa den där drömtjänsten genom att teckna ner de bästa orden på ett helt vanligt papper. Bli skickad till en konsult som grillar mig i två timmar -- bara för att få höra senare att jag entusiasmerat honom. Makten över mitt eget öde. Mitt eget liv. Igen. Och aldrig någonsin något annat.
Joss Stone – Newborn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar