Sista stenen

Jaha, det verkar som om beslutet är taget. Det var inte jag som tog det utan livet och omständigheterna. Det gör ont så in i vassen, men bättre nu än senare. Men jag är ovan. Vid att det slutar så här -- som jag inte vill, men vill ändå. Fast jag vet att det är bättre så här. Egentligen -- logiskt sett. Men jag tappade min logik i soppåsen för en månad sedan och det är först nu som den sticker upp huvudet igen. Och jag gillar den inte. Även om den just nu är det som håller ihop mig. Som gör att jag kan fungera trots allt. Solen skiner och jag ser den. Jag noterar att himlen är blå och att vinden är ljum. Jag kan le, men leendet når inte ögonen. Inte just idag. Men i morgon är en annan dag, trots allt. Fast du, det var inte meningen att det skulle sluta så här.