Fd dårhuschef

Så gick jag då. Äntligen. Och det känns bara tungt. Det känns bara fel. Idag. För jag kommer aldrig att möta människor som ni igen. Du, som har varit oumbärlig att ha i fickan. Vi har slagits sida vid sida i ett års tid. Mot krafter långt större och sjukare än vad vi kunde ana. Tagga ner nu. Låt det flyta på och försök att inte bry dig så mycket. Det är helt enkelt inte värt det. Han är inte värd det och en dag, en dag möter han betong och slår sig blodig. Din framtid är så ljus. Jag tror jag kan se ungefär vart du är på väg -- utan att ens behöva försöka särskilt mycket. Riktningen är självklar även om jag tror att du undrar ibland. Gör inte det. Och han, som vaknar klockan tre i arla morgonstunden. Bara för att äta två frukostar framför en dålig actionfilm. Han går till jobbet på semestern bara för att han älskar det han gör och bor i en etta med kokvrå på 25 kvm (som han fram till i förra veckan alltid trott var på 24 kvm). Han kan allt om min stad och slänger ur sig färgstarka, ocensurerade sanningar som ingen någonsin tänkt på. Och så jätten. Som jag att utan att tveka en sekund skulle våga lägga mitt liv i händerna på. För han har varit och vänt i helvetet och tagit sig ut och tillbaka, med en styrka som gränsar till det absurda. Han vakar över sitt skadeskjutna bostadsområde som en örn och tar hand om alla som är mindre än han själv. Och så en av de roligaste och fräckaste männen jag vet. Med ett hjärta av guld som klappar ståndaktigt bakom Beatles tröjan. Han författar poem som går rakt in själen och skriver requiem på vers som fortfarande känns äkta och innerliga. Sedan, den intelligenta, skadeskjutna mannen, som åsidosätts på grund av sin brutna svenska och sitt arv, men som jag själv skulle anställa i ett hjärtslag -- bara för att han är så strävsam, underfundig och rättrådig. En kollega spelar i band. Vi ses där. För jag tror du kan lära mig en del. Så vänner, jag saknar er redan. Fast det inte ens gått en dag. Ni är med mig på vägen.

Denna är något av det vackraste jag vet. Den är till er.
Tom Waits – Downtown Train

Tillit

Ni måste förstå mig. Jag har känt mig död och livlös så länge. Jag har satt en fot framför en annan, livet har rullat på, men allt har fattats. Det är därför jag inte kan gå. Inte än. Det är därför jag säger en sak och gör en annan. Konstant och utan uppehåll. Ni är frustrerade, och med rätta. Men snälla, jag har inte tagit mig vatten över huvudet. Jag vet precis vad jag gör och varför. Jag måste få leva nu. Jag måste få göra allt det där som jag velat göra så länge. Det har ett slut. Men jag är inte där ännu. Och sekunden jag känner att det kostar mer än det smakar lämnar jag utan förbehåll. För jag står mig själv närmast. Alltid. Jag håller med om att jag måste skänka en tanke åt ekvationen. Jag ser att jag riskerar att göra illa. Någon som redan har varit med om alltför mycket. Men ni måste låta mig och honom ta beslutet. För trots allt är han en vuxen man. Med ett ansvar för sitt liv och hur han lever det. Det tänker jag inte ta ifrån honom. Han är värd mer än så. Jag vet att jag är skyddad. Jag vet att nätet som omger mig är starkt, ståndaktigt och står redo att fånga mig. Jag vet också att han är oerhört utsatt. Att jag har ett övertag. På alla möjliga plan. Men tiden är inte inne. Inte ännu. Jag ber er: lita på mig. Bara en liten stund till.

Imelda May – Big Bad Handsome Man

Quite

"Some of us get dipped in flat.
Some in satin.
Some in glow.
Every once in a while you find someone who's iridescent.
And when you do, nothing will ever compare."

Boris Valdes Villarroel – War Trouba

Fru Rosa

Du har två döttrar som är ute och flyger just nu. Och jag vet att du oroar dig. Men jag har din styrka. Den tar mig framåt. Din överlevnadsinstinkt, som tar mig vidare -- som gör att jag kan hantera det mesta. Och du känner mitt ego. Det är stort och fullt av kraft. Jag säger inte att du inte har fog för din oro. Men du ska veta att när det brinner. När korthuset faller, så står jag fortfarande rak. Det finns inget annat alternativ och du om någon vet det. Eftersom du också levt, alltid och utan uppehåll. Och så har jag ju dig, och den skäggige mannen som man måste läsa mellan raderna. Som jag alltid, utan eftertanke kan rasa ihop hos. För att sedan ställa mig upp och traska vidare in i gryningen. För jag bryts inte. Och jag kommer alltid att göra det som är bäst för mig. Oavsett vad och vilket. Så, ta din golfbag och ge dig ut. Tänk på mig, men le när du gör det. "Ungen är ute och flaxar igen..." För jag behöver flaxa lite just nu. Jag kommer ner igen. Och då är jag rikare, då är jag mer erfaren, då sitter jag vid ditt köksbord och är klokare än någonsin. Det (och tusen andra saker) har du lärt mig.

Helgbravader

Peter: Hur är det?
Jag: Jag lever.
Peter: Jaha, vad har han gjort nu då?
Jag: Han jagade en cyklist igår.
Peter: Varför det?
Jag: Han gillade inte att han körde på trottoaren.
Peter: Ursäkta?
Jag: Ja, cyklisten kom körande bredvid oss på trottoaren och blev sedan jagad nedför gatan av en skrikande man. Jag har aldrig sett någon köra så fort.
Peter: Jaha, men det är iallafall ett snäpp bättre än att jaga någon med sitt bälte bara för att den stackaren vågade fråga efter ditt nummer. Och att göra det utan skjorta.
Jag: Ja, det har du rätt i.
Peter: Eller skrika: "Are you hitting on my woman?", mitt i en bar och av sina lungors fulla kraft, därför att en vän till honom flyttat sig lite för nära dig.
Tystnad...
Peter: Nina...
Jag: Mmmm
Peter: "This looks like the beginning of a beautiful friendship."
Jag: Ja, det gör väl det.

Thank you

Åh, jag kan andas igen. In ut, ut in. Utan problem. Distansen har infunnit sig. Och jag kan se ut. Bortom allt du är och alla ord. "Don´t take advantage of me." Och du har rätt. Det finns en fara. En morgon. För flera veckor sedan. I den röriga lägenheten mitt i hjärtat av Malmö. Där jag hade fransk balkong på fjärde våningen ut mot en rondell -- där, just då, flög tanken genom mitt huvud: "I could really hurt you." För du har alltid haft mer att förlora än jag. Och det är inte rätt någonstans. För du har sett tillräckligt med heartbreak. Du har sett tillräckligt med sorg. Och ja, vi var nog skrivna i stjärnorna. Att jag skulle vandra in just där, just då. Att jag skulle falla handlöst eftersom du inte visade någon rädsla. Eftersom du inte var så imponerad. För dig var jag en person som behövde räddas. En person som tappat bort livet. Som stagnerat och fastnat i det som var bekvämt. Som förtvivlat ville ut, men inte hade kraften att kullkasta allt hon visste. Du såg rätt in i mig. Läste mig som en öppen bok. Därför kände jag aldrig heller att jag behövde gömma någonting. Det var ju lönlöst när du med lätthet hittade allt ändå. Sommaren är till ända. Vi har kramat musten ur varandra. Vi har varit hopplöst förlorade i varandra. Vi har velat gå, men inte rått för att vi varit tvungna att stanna. Bara lite till. Lite till. Nu blåser hösten in. Med sin friska, klara luft av kristall. Fyller mina lungor och för mig vidare. Framtiden är fortfarande oviss. Och din roll oklar. Men det känns som om jag är på väg någonstans. Dit du inte kan följa med. Ditt ansikte är fortfarande inpräntat på min näthinna. Men du är inte längre allt jag ser. Trots att jag älskar hur du går så nära, tar mitt ansikte mellan dina händer och ser mig djupt i ögonen. Hur du håller min hand, alltid, utan att släppa taget vad som än händer. Hur levande jag känner mig när jag får dig att le. Hur du överlever allt, trots allt, för för dig finns inget annat alternativ. Så nej, I´m not sorry I met you. ("How can you even ask me that?") Jag är tacksam. Så jävla tacksam att det var du.

The Weepies – Same Changes

Tid

Nu, måste jag prata med mig. Nu, måste jag checka ut för ett tag. Komma bort i några sekunder. Så jag kan se klarare. För tankarna sitter på näsan. Så nära att jag inte kan se dem utan att plocka ner dem. Och just nu, mitt i allt, när jag försöker se ut, är allt för tätt inpå för att jag ska kunna göra det. Jag måste söka distansen. Jag måste placera mig i en annan kontext. Så, bara så, kommer allt att falla på plats i huvudet. För svaren finns där, fast dolda i alla måsten och alla borde. Det är trösterikt dock. Att jag själv sitter på svaren. Att jag själv sitter inne med lösningen på gåtan. Jag kan bara inte se den just nu. Jag saknar mitt jävlar anamma. Jag saknar att vara arg som ett bi. Istället för att känna mig som tunt, vitt papper som fladdrar handlöst i vinden. Det har varit så mycket. Så stora förändringar dessa månader och nu börjar de ta ut sin rätt. Jag har hoppat handlöst utför höga höjder. Jag har kastat mig in i nyttnyttnytt och nu är jag trött. Fast det är inte som då. När allt blev svart och jag föll så djupt att jag inte trodde jag skulle kunna kravla mig upp till ytan igen. Den tanken har jag lyckats plocka ner. Jag håller den nära, men inte så nära att jag inte kan se. Den är allt som betyder någonting just nu. Och jag stirrar på den utan att blinka tills ögonen tåras. Jag ser horisonten. Den är ljus och guldig. Jag ser alla ansikten som hejar på mig fladdra förbi. Alla ni som håller andan en smula just nu. Och bara sådär, vet jag att allt kommer att ordna sig. Det kommer bara ta lite tid.

The Mountain Goats – This Year

Gallagher

You. Jetblack hair. Slanting, green eyes that have seen too much for their years. A heart dressed in armor. Unpenetrable and closed. But I got in. Through a crack -- ever so small. Even though you did´nt choose it. Even though you did´nt want me too. I can´t be your salvation. I have a hard enough time saving myself. But I´ll miss you. Every second, every minute, for a while. I´ll think of you, through every number, every letter, every cup of tea with milk. And I won´t ever look at my city the same. Because you helped build it. You laid the foundation in steel and iron. Blood and sweat. Hours on end, working, creating the dream of powerful men and women. Much like myself. The people in charge. The people whose lives will take them beautiful places. The people with all the chances. Unlike you. Who have so many gifts, but no way to realize them. A corner of my heart is yours. A small, cosy, warm and safe place just for you. I´ll keep you there -- till the end of time. But right now. Right now you have to let me go.

The Saw Doctors – Green And Red Of Mayo

Dejavu i solen

Nu är det nog läge för det där "samtalet". Du behöver inte förlora mig. Men ge mig några veckor. Låt mig vara ifred ett tag. Så kan jag finnas där senare. Jag lovar. För jag vill ha dig, men inte det du erbjuder. Skillnaden är milsvid och sträcker sig över oceaner. Idag är inte tung. Inte fel. Idag är en tid för ärlighet. Och jag tror du kommer att förstå. Även om du vill så gärna. Trots kampen som rasar mellan ditt huvud och ditt hjärta. Jag utkämpar samma fältslag, men jag tror det är värre för dig. Du har inga ventiler. Du stänger inne och exploderar när du inte är beredd. Jag kommer att gråta ett tag. Sedan är allt som det ska vara igen. Sedan vandrar jag vidare. Men du, du kommer att förbli i oss mycket längre. Du kommer inte att bearbeta. Du kommer att fly istället. Och det går ju inte. Att fly från sig själv. Man kommer liksom ingen vart. Det vet jag av erfarenhet. Solen skiner idag. Ännu en dag av indiansommar. Och jag trivs på min franska balkong. Med kaffekoppen i handen och med utsikt över en park. Jag tänker att livet är stort. Jag tänker att livet är vackert. Jag tänker att jag aldrig kommer att ångra dig.

Jaha

"I should´nt even be here." Och sedan rinner tårarna. Herregud, your´re some piece of work. Men jag bryr mig inte. Jag bara skrattar. För nu, just nu, känns det helt rätt. Att du är här. Att tårarna rinner och att du känner så mycket att du går sönder. Dramatiskt så det förslår, men i detta ögonblick -- precis vad jag behöver. I morgon? Ja, i morgon är ju en helt annan dag. Med nya tankar och nya känslor. Och i nästa vecka ska jag träffa någon annan. Han är together. Han är blond och intelligent. Jag tror att det är det enda sättet. Att undkomma dig. För jag kan inte stänga dörren. Jag kan inte gå. Igen. Jag klarar det inte. För du är så mycket och jag gillar mycket. Trots att du däckar på min soffa. Trots att du gråter så fort du kommer innanför dörren. För att du vet att du inte borde vara här. Hos mig. Men du kan helt enkelt inte låta bli. Hur kan jag argumentera mot det? Jag är ju precis, på pricken, likadan.

The End of the line

It seems you want to do this the hard way. It seems you want to make it difficult. But right now I don´t really do difficult. So, just keep on ringing -- my phone will be switched to silent mode, and you will be left hanging. I told you. You know how strong my mind is. And it´s been made up. You have no place here. Stop interrupting my sleep. I need my rest. Just move on. Take you boots, and your interesting, troubled mind elsewhere. I am done. Get it? We´ve come as far down the road as we can. Together. Yes, I´m in love with you. Yes, this is a once in a lifetime thing, and utterly romantic, but it really does´nt make a difference. We´re not on the same page anymore. I finished the book last week and I don´t care that you´re still struggling with the story. I know you think you need me. I know I pulled the rug out from underneath your feet. And yes, you are truly beautiful -- inside and out. But this far into our story, this far down the line: "frankly my dear, I don´t give a damn."

Pascal – Inte redo

Please

Snälla, du måste låta mig vara ifred. Jag klarar inte av att göra det här när telefonen ringer och du är på andra sidan. Du är rädd att förlora. Du är rädd att jag ska fara illa. Du vill ta om hand. Du vill försäkra dig om att du är den jag ringer när det viner runt knutarna. Men jag kan inte. Och du vet det och är rädd. För du vet vem jag är. Precis som du, men ändå inte. Och när jag inte passar mallen så går du bara tillbaka till dig själv för att veta vad som pågår i mitt huvud. Jag vet att du fascineras av mig. Jag vet att jag sticker ut. Jag vet att du aldrig träffat mig förut. Jag vet att exakt samma tankar rasar i ditt huvud som i mitt. Men du måste låta mig gå nu. Kom igen, skaffa dig en snygg distraktion och låt oss bli ett förtrollande minne. Världens vackraste frågetecken. Det finaste, mest blossande utropstecknet. För jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Och jag tror inte jag har kraft att gå en gång till. Det var svårt nog första gången.

Melissa Horn – Under löven

Titelspår i september

Melissa Horn – Destruktiv blues

One hell of a romance

That night. Summer winds. Your eyes. On me. Your intensity petrifying and allouring. Lovely and frightening. So strong I had trouble breathing and had to get away. Days in the sand. No end. Late night meals, with you fussing over your food. Stealing your smokes. Feeling brand new again. And loving and fearing every second. The summer is over now. We had to say goodbye and hello to sweet, cool fall. I have no regrets. Those days... I felt no death aproaching. I felt no fear of all tomorrows. Only the heaviness of your imagination was racing through my brain. Attraction from the deep within. You took me to the end and back to life again. Thoughts, twirling high above the curly clouds. Making me spin and twist and want. Aloud I said: "What´s next?" You kissed me softly and answered: "Don´t worry, tomorrow is another day."

Forward movement

I like you. But I like me more. So, the best of luck to you, troubled boy. I hope you sort things out. I hope you find your way. You deserve it. And I do feel like crying, but I am also very relieved. Because now I can really move on with my life. Away from bars, away from late night rendevous, away from questions and insecurities. This is my life. In it, I am the cream of the crop. The top of the world. What matters. But I learned a few things on the way. Walking down the road with you. I´ll take that with me. But I´m erasing your number honey. "I´ll talk to you soon." No. That won´t be the case. In my head I´ll be talking to you for a while though. Sweet dreams, sweet life, you sweet, sweet boy. Find out who you are.

Roky Erickson – Goodbye Sweet Dreams

Be well baby

Remember that day we spent at the beach? At the point of no return. I had sand everywhere for weeks. This is what I wrote that very night.  

 Sea Salt

I´ve met you before you know. 
When heaven and earth moved and I was´nt sure I would land on the ground. 
You had blonde, curly hair then, and were just a fading image of what you actually are. 

"I think I could love you."

I was´nt wrong. Just naive.

Addie Brownlee – Sea Legs (Feat. Martha Wainwright)

Jösses!

Herregud, det är helt galet det här. När det finns någon i närheten som skulle passa mig som handen i handsken. Eftersom han är allt jag (och du) inte är. Med ett kreativt, välbetalt jobb i gräddan, blont hår, starka armar och 190 cm på höjden. Han tycker om att surfa, paddlar kanot nedför forsar och har rest över hela världen. Dessutom är han ödmjuk, godhjärtad och ser igenom det mesta. Men jag kan inte. Vända mig om och börja gå. Även om huvudet säger: "Gå, Nina, gå." För hjärtat har bestämt sig -- kosta vad det kosta vill. Så jag stannar kvar mitt i stormen. Medan du blåser och viner runt omkring mig: Komplicerad, ego och precis lika stark och bräcklig på samma gång.

Valet är gjort.

Sweet dreams

Godnatt världen. Saker och ting är precis. Exakt. Som de ska vara.

John Mayer – Free Fallin' - Live at the Nokia Theatre

Just like honey

Precis som du, precis som han. Som då, som nu, fast du är så mycket bättre. Så mycket mer som jag. Så jag kan förstå dig. Inte lätt, men lättare än många. När du skrattar förstår jag varför. När ögonen blixtrar vet jag precis vad som far genom ditt huvud. Och när du rullar ihop dig till en boll och gråter så behöver jag inte fråga. För jag vet redan. Precis hur rädd du är. För jag har lika mycket att förlora. "You know, nobody can touch you now." Jag vet. För vad som än händer kommer du att finnas i min ficka. Lika liten och lika stor som jag. Två individer, men på något underligt sätt ändå en och samma.

The Jesus And Mary Chain – Just Like Honey

It's time

Så, välkommen till mitt liv. Så här ser det ut. En vanlig lördagskväll. Iallafall innan jag vandrade in på en bar mitt i Malmös hjärta. Sommaren sjöd av liv och jag tyckte mest ni var enerverande. Särskilt du. Det har ändrats. Inatt, på ett ställe som har en lång och komplicerad historia för mig. Ett bord av blondiner. Och så jag, i mitten. Du skötte dig. Inte glimrande -- du fick inte lika mycket plats som vanligt -- men ok. Sedan, när världen blev suddig i konturerna igen, när allt började gnistra vitt och ni försvann, fångade du snabbt upp mig. Lika snabbt som jag ringde en taxi, stuvade in dig och tog dig i ilfart till akuten förra helgen. Du tvingade i mig vatten, puttade ut mig i friska luften och trugade på mig av din äckliga pizza med någon slags korv. Från och med nu är det detta som gäller. Vill du finnas här, bland mitt, så blandar vi liv. Inte jämt, men när det passar. Och nej, dina jeansklädda åttiotalskompisar kommer inte att röna några större framgångar bland de vackra i min närhet. Men kanske kan de lära sig att knäppa några fler knappar i den ljusa jeansskjortan och undvika stentvättade jeans med revor. Det är en winwin som jag ser det. Men du väljer. Jag trugar inte. Du är välkommen in, men du är fri att vända dig om att gå också. Vad som än händer så står jag rak. Och du, vi skippar alla epitet och alla labels på detta. Jag är inte redo för några sådana så lägg ner. Iallafall just nu.

JAY-Z – Moment Of Clarity

You win

Så, vad säger du om att vi lägger ner vapnen nu för en sekund? Viker undan masken, smyger undan pansaret, försiktigt men bestämt. För jag vill inte mer. Vara distanserad, hålla avståndet och säga tusen saker, men aldrig det jag verkligen vill. Jag är rädd. Du med. Men jag lägger iallafall mina kort på bordet nu -- så får du göra precis vad du vill med dem. Varje dag: lär du mig att släppa kontrollen, att lägga undan reglerna, att tänja på alla de gränser som alltid varit mig så kära. För du befinner dig utom och bortom allt det som är normen. Allt det som är vedertaget. Och jag tror att det var meningen att det var just du som skulle vandra in i mitt liv den där underliga midsommaraftonen mitt i hjärtat av stan. Fast kanske slutar resan här. Kanske är du alltför hård. Inte för att du valt det, utan för att livet tvingat dig att söka skydd alltför många gånger. Men jag lämnar mitt skal här och nu. För när jag faller landar jag hårt och ju längre jag väntar -- desto mer jag ser, desto svårare blir det att gå. Och nej, du har inte bett mig ännu. Jag tror inte du kan. Vi är ju på samma sida. Hur galet det än är. Men jag är ego nog att gå ändå.

Lovisa Negga – Igen

Trolleri i regnet

Du tar mina händer över bordet. Och håller kvar dem. Över indisk dal och naanbröd. Sedan blev det såklart inte riktigt som jag tänkt mig. Så det är nog bara att löpa linan ut. Trots alla men och what ifs. För när jag ser in i dina ögon är det som att komma hem, fast ändå inte. Du är främmande, men på samma gång min vardag -- allt det som jag känner och vet. Ditt leende när jag ställer ännu en svår fråga, glimten i dina ögon när jag har så mycket spring i benen att jag inte kan stå still, skrattrynkorna som djupnar när jag ännu en gång ifrågasätter dina sanningar. Vi möts i kaoset och lugnet, kylan och värmen, Malmövinden och stillheten, i denna ljumma indiansommar som ramlat över oss. Jag kan inte säga nej och inte heller ja. Så jag släpper kontrollen och lämnar dig med ett kanske. Och inga löften.

Emil Jensen – Så får du mig ändå

Pretty, pretty machoboy

Jag kan inte sluta tänka. Jag kan inte sluta googla. Racingbilar. Gröna öar. Wing men. Because of you. Jag är glad att du inte är här. För du får mig att tappa fotfästet. Och jag behöver stå upprätt nu. När du kommer tillbaka har jag väggar klädda i lingon och solsken. Mitt i stan, bara mina. Men du, kom gärna förbi. Fast du komplicerar saker. Genom att bara vara. För jag har aldrig träffat dig förut. Du finns bara i en enda upplaga och det är därför jag tänker. Det förstår du va? Att det handlar om din kärna. Och min. Tillsammans. Fast vi är en urdålig kombination i realiteten. Så vänder jag mig inte om och går. Inte förrän du ber mig.

Stjärnfall

Jaha. Så var helgen slut. Bara snipp, snatt, snut, slut. Men jag fick ha min allra första fest i min sprillans nya lya. Sedan fick jag dansa mig igenom natten. Och det kändes som om jag svävade. Jag träffade långa, snälla, trevliga killar som inte ville något hellre än att vara mig till lags. Som tyckte jag var så intressant med min politik och mitt långa, röda hår. Men åh, tristess. Jag kunde inte lämna dem snabbt nog. När Julia fastnade hos en rutig skjorta flaxade jag runt och vidare som vanligt. Sedan tog försynen över. Och på vägen ut nuddade du min arm. "You! Here?" Du verkade lite blyg. Lite out of your comfort zone. Jag är inte van att se dig så. Du vet alltid bäst, du kan alltid allt. Du hade den mest fruktansvärda av skjortor. Och ja, dina cowboyboots var på sin plats. Men det blixtrade till som vanligt. Trots att du var slätrakad och mer lik Colin Farell än någonsin. Det är nog bara att acceptera. Att du har gått in i hjärterummet nu. Så jag får väl avpollettera en del. Och helt enkelt se tiden an. Trots alla eeeh, alla borde inte och alla men, men, men.

Kapten Röd – Ju Mer Dom Spottar

Om...

Åh, jag vill åka till Paris. Och skriva böcker. Ord som blir bilder. Bilder som bli sanningar. Bara jag. Ensam. På ett ringrostigt, vingt hotell där ingen pratar engelska. Där jag lyssnar på Brel och Piaf och känner tiden gå. Du hade tydligen gjort det. Vandrat omkring i Amsterdam med din kamera. Bott och ätit och insupit och skrivit. Det var du som startade allt det här. Den där natten för mer än ett år sedan när det gnistrade till. Efter att vi arbetat på samma kontor i sex veckor. Det var mitt avslut. Jag skulle gå vidare. Men just den natten blev vi lämnade ensamma kvar och delade varandras sanningar för en sekund. Det var förbjudet och därför så oerhört lockande. När jag bläddrade bland dina sidor och förundrades över den du var. Att du pratade flytande arabiska. Att du hade så många vinklar och vrår som jag ville utforska. Fast jag gjorde aldrig det. För jag försöker alltid göra rätt. Och jag var ju någon annans. Men ibland undrar jag...

Konsten att plocka apelsiner

Jag har aldrig mött någon som har en så stark beskyddarinstinkt som du. Det känns som om jag utan att tveka en sekund skulle kunna lägga vad som helst på dig. För du skulle stå pall. För allt. Jag vet inte om jag gillar den känslan. Den är ny och ovan. Precis som jag är för dig. Igår, när du sprang ut på gatan utan skjorta. Bara för att jag råkat ut för invitationer från ett freak på vägen. "They don´t ever leave Nina." Och allt jag kunde göra var att ta mig för pannan och svara: "Welcome to being a girl." Men du, vem ska beskydda mig från dig? För du är så stor. Och jag känner hur jag håller på att gå ner på knä en smula. Min röst är tunn, mitt pansar rämnar. När jag ser dig har jag svårt att hitta orden. Men jag tycker om hur du ser på mig. När du bjuder mig på te med mjölk vid ditt rangliga matrumsbord. Och i det bleka morgonljuset. Innan du tar på dig dina arbetsbyxor och din hjälm. När jag sitter uppflugen i din breda fönstersmyg och ser världen vakna utanför. Du är plötsligt så ljus och liksom helt öppen, med leendet, alltid leendet på botten. Jag vet inte vart det här kommer att leda. Jag vet inte ens vart jag vill att det ska leda. Men det jag vet säkert är att det inte finns någon jag hellre vill plocka apelsiner med just nu. Även om det kanske kommer att göra ont i slutändan.

Leddra Chapman – Picking Oranges

Opposite, but kind of right still...

Du tar med mig till de allra sämsta restaurangerna. (För att du faktiskt gillar maten.) De skabbigaste barerna. ("Förbannade gubbfan, låt bli mig!") Din musiksmak för mig bortom helvetets portar (tänk Kayne West, tänk Rihanna). Du besöker frekvent den hemskaste av nattklubbar (Jurassic, åh, Jurassic). Din klädstil innefattar stentvättade jeans med sömmar och revärer (need I say more) och uppknäppta skjortbröst (dock inga guldkedjor). När du kommer mot mig nedför gatan kan jag inte låta bli att notera och roas av, (men också känna viss rädsla) inför dina spetsiga cowboyboots (ett enda felsteg och du kan ju råka sticka ut mitt öga). Jag tänker: "vad sysslar jag med? Ni har rätt. Vad gör jag här -- jag måste gå!"

Men sedan öppnar du munnen. Och så faller allt på plats igen.

Martha Wainwright – Bloody Mother Fucking Asshole

A good day

Förväntningar upp till taket. En chef som delar med sig av sin medhavda lunch. Skivar morötter, lägger upp hälften av räkorna och skär sallad. Frågar frågor om mitt liv som får surret i lunchrummet att stillas. Ger mig utrymme att bestämma riktning och mål. Efteråt, middag hos en av de bästa. Med så många skratt att de var svåra att räkna. Inkörsporten till en natt som var som en saga. I blinkande neon, medan jag dansade mig så varm att jag var tvungen att gång på gång andlöst springa ut i den svala sensommarnatten. Mobilen som ringde: "Jag vill att du kommer hit, tar min hand och leder mig ut och bort. Vart du vill. Jag bryr mig inte." Sedan, efter att jag skrattat så mycket att jag grät. En kyss på en morgontom gata. Och värmen från dina armar.

Why

Because you take pictures of confetti falling from the sky.
Because I trust you.
Because you say: "being disconnected from the world is not necessarily a bad thing."
Because you sail.
Because you use big words like flabbergasted comfortably in a sentence.
Because you make me feel protected.
Because you always smell of soap.
Because you´re such a fussy eater.
Because you say: "you´ve got to stop stealing the thoughts from out of my head."
Because you make me laugh. Always from the core and with ease.
Because I find you enchanting.
When you turn around and look at me and say: "Nina, let´s endeavour to achieve the unachievable."

And I suddenly believe that I can.

Concerning the heart...

Middle class academia, top of the food chain girl versus working class hero with broken and broken again knuckles.
PR, management and leadership versus hands-on construction ten hours a day save sunday.
Agnostic inclination versus self-evident catholic faith.

But the same, still the same premature ventricular contractions.

Söt, men...

Sexism -- check.
Machoism -- check.
Homofobi -- check.
Begynnande alkoholism -- check.
Ouppfostrad -- check.
Svartsjuk -- check.
The worst dresser ever! -- check.

And a few more unmentionables.

That´s why.

Leddra Chapman – Story