Bekännelse

Jag tycker om när människor faller utanför och mellan ramarna. Jag gillar det oväntade och det unika. Därför har jag inte några problem med att bekänna färg, trots att det är lite pinsamt. Vänner, jag kommer aldrig att sluta att tjusas av Ulf Lundell. Och ja, jag är på det klara med att han är en sexist med en ofta vidrigt, medeltidsaktig syn på könen. Jag är såklart även medveten om att han faller under kategorin gubbslem och att madonna/hora konceptet ligger honom varmt om hjärtat. Men jag kan inte rå för det. Jag är hjälplöst fascinerad och han slutar aldrig beröra mig. "En varg söker sin flock" är fortfarande någonting av det vackraste jag läst. Och om jag får välja en låt, bara en, så blir det såklart Isabella. Som varit med mig i ett kyligt, vodkaindränkt Ryssland och genom åren i ett själviskt och intellektuellt begränsat Amerika och sedan tillbaka över jordklotet igen. "Åh, om jag bara för en sekund fick vara Isabella," sa jag på en dejt en gång. Och fortsatte, "if a man would write me a song like Isabella I would marry him right then and there". Allting stannade upp. Mannen på andra sidan bordet betraktade mig andlöst och för en sekund blev jag faktiskt rädd att han skulle falla ner på knä. Och att jag skulle svara ja bara för att ögonblicket var så spontant och romantiskt. Men han lät det passera och det var först senare, på en bensinmack i höjd med Norrköping som jag äntligen sa ja.

Ulf Lundell – Isabella