När jag tänker efter var det inte särskilt moget. Men oj vad jag saknar er ibland. Särskilt när rollen jag axlar nu känns alltför tunggrodd och mitt ansvar oändligt. Eller, inte direkt er som personer, nog mer som grupp, som ett helhetskoncept -- jag som aldrig velat begränsas av något så fånigt som grupptillhörighet. Men med er fanns det en dynamik, en rymd i tanken och en humor som gränsade det absurda. Jag undrar: Chefen, hur valde han ut oss?
"Hm, låt mig se -- vi tar åtta orginella och kraftfulla individer, sedan placerar vi dem i en tät, sammansvetsad arbetsgrupp där de inte har någonstans att fly -- och så ser vi vad som händer." Och visst, det var spänt ibland. Och ja, ni irriterade mig -- varenda dag och varenda en av er. Men jösses vad jag skrattade. Så jag kiknade och tårarna sprutade. När jag jagade runt och letade Hitlermustaschprydd frukt i mitt skrivbord. Lekte tafatt i korridorerna mellan kontoren och fräste och spottade när jag släntrade förbi ditt skrivbord. Retade kristdemokrater och moderater och muskelstinna byggjobbare på lunchen. Kastade runt med blåa silikonägg och spelade töntig, åldersstigen honky-tonk före och efter besökstiden. Det är tyngre nu. Mer givande på många sätt -- ett utmanande klimat och en möjlighet att växa upp till trädtopparna. Men ibland längtar jag lite efter känslan av lätthet och ett bubblande, fräsande, levande
anything goes!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar