Socialrealism som bränns

Idag vankades konferens igen. Och jag satt på bakersta raden och grät som ett barn. Jag var inte olycklig. Jag var inte lycklig. Men jag brände mig på hennes fraser. Orden som flög omkring. Bara för att centreras någonstans i hjärthöjd.


Striden

glöm inte var det var vi började
glöm inte vart det var vi skulle
vi minns och vi är trötta på att vänta
snart går vi utan er

I tider när det inte är strider går dagarna ändå
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande
vi ställer våra väckarklockor och
litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel
på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten

i tider när det inte är strider
sliter de tunga lyften på oss ändå
vi skär oss på oslipade knivar och
bränner oss på varma plåtar

i tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära

vi vaknar, vi jobbar, vi andas
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop

i tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda
som på den fastanställda
tjänar vi pengar ner i någon annans ficka
vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte
och bygger våra bilar
drar skruvarna på plats i det stora maskineriet

i tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna
eller på tv
står vi inte på gatorna eller
utanför arbetsplatserna och skriker
i tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt
att det finns de som glömmer bort
att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

ur Kallskänken av Jenny Wrangborg

D for democracy

Usama är död. "Rot in hell bin Laden" skallar över hustaken. Och amerikanerna firar på gator och torg. Ordern uppifrån var shoot to kill. Såklart. Självklart. Så demokratiskt. Med Guantanamobasen i åtanke  - vem behöver en rättegång.  I nationen som kallar sig "the (inte a) beacon of  democracy".

Timbuktu – Dödsdansen

Det brinner!

Men fuck off idiot! Ta din förbannade, vidriga nuna till en annan dimension. Annars exploderar jag. Våld av tjänsteman. Kontorsmassaker. Knäskålsfokus. Men jag är godhjärtad - det är jag faktiskt. Bara inte mot dig. Och du är egentligen inte ens värdig min ilska. Min tid och min kraft. Jag måste byta jobb. Kanske återgå till att bli byråkrat? Fast inte idag. För idag ska jag drinka mig in i glömskan. På samma ställe som de Carl Bildt wannabees som gästar mäklarförbundets årliga konferens. Jag ska dansa, le och drömma om någonting bättre. Och analysera det stora, det förtvivlat romantiska i Egyptens envisa dröm om demokrati. Det fantastiska i ett 2011 där torg, gator och vardagsrum kan explodera och implodera genom ett upprop på facebook. En tid där en enda ensam gnista kan starta en enorm, glupsk svallvåg som sträcker sig långt bortom tid och rum. Och vi krossar regimer, störtar diktaturer, tar makten över våra egna liv och öden - bara genom en enda liten knapptryckning. Jag tänker det och plötsligt, liksom bara sådär, faller de arga tankarna ner från mina ögonlock (där de suttit fastlimmade hela dagen) och jag kan se ut. Bortom ilskan och ut ur tristessen. Jag tänker att jag är så liten. I en stor, stor värld, som också är mer komplex än vad jag någonsin kan förstå. Men ibland. Som när jag ser Kairos gator bölja av mod och drömmar om frihet, inser jag för ett ögonblick hur förbannat vackert det faktiskt är att vara människa. 

Lyssnalyssnalyssna: The Naked And Famous – Young Blood

Till Partiet

Låt oss ta det säkra före det osäkra. Nu när vi äntligen har möjlighet att ställa allting till rätta. Och kom ihåg. Mona var ju hela tiden ett andrahandsval. För att kunna utmana borgerlighetens radarpar Reinfeldt och Borg och på allvar återerövra titeln som Sveriges enda arbetareparti behöver vi en stark landsfader. Just det, en alfahanne i sina bästa år. Jag menar, det finns ju en anledning till att de fyrtiotvå statsministrar vi haft hitintills i vårt land faktiskt varit män i sin bästa ålder. Historien visar att gråhåriga män med kulmage helt enkelt är bättre lämpade att ta hand om statliga umbäranden. Män och åter män i våra historieböcker. Kung som despot. Vem orkar läsa om kvinnornas umbäranden med tvätt och dylikt. Det är ju inte särkskilt glamoröst eller spännande. Och sedan gör ju kvinnors röstfrekvens att de verkar så hysteriska för det mesta. Så var det ju när Margareta Krook läste Nyårsklockorna. Hon var alldeles för ljusröstad. Hjärnan stänger liksom ner. Och så kan vi ju inte ha det i debatten med borgerligheten. Bättre då att vår landsfader grymtar lite och sedan vänder ryggen åt sin motståndare. Eller säger till henne att hon lagt på sig, (det verkar ju som om Maud Olofsson kommer att stanna kvar som partiledare). Sedan är kvinnor så upptagna. Med barnafödande och att sminka sig och pynta och sådant. Mona tränade visst också, tror jag. Riktiga landsfäder prisar och underhåller sin kulmage, de går inte på gym. Och så pratar kvinnor så förskräckligt mycket överlag, tycker jag. Det är nästan som om de låter munnen gå för att höra sin egen röst. De bryr sig liksom inte om vem som faktiskt lyssnar. Ett sådant beteende har verkligen ingen plats i politiken. Här säger vi vad vi menar och sedan tiger vi still. Men jag menar förstås inte att Mona var sådan. Absolut inte, jag stod bakom partiets val. Litegrann i alla fall. För hon var bra, men lite vek. Det märkte man ju när det brann i knutarna. Men säkert bra på att baka och laga mat. Det är ju kvinnorna. Fast inte på restaurang då. Inte finmaten – den lämnar man bäst åt de riktiga karlarna. Sommargrillningen också. Det kan ju vara lite farligt det där – med tänger och tändvätska. Det vekare könet måste ju skyddas. Men det är en annan fråga. Nu handlar det om Sveriges och Partiets framtid. Östros eller Österberg – vilken alfahanne väljer vi?

Bästa hälsningar, Knut-Gösta Jönsson

Leve stora, självbelåtna Mårran!

 "Årets nobelpris i fysik eller medicin borde naturligtvis ha gått till Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga sjukdomar behöver vara längre än ett år -- en upptäckt som saknar motstycke i medicinens historia."

Gunnar Nordenstam - läkare

En dröm i rosa

Vad är det för skillnad på en cupcake och en muffins? Förutom glasyren då. Jag har länge undrat. Handlar det bara om yta? Om sockrigt rosa glasyr med strössel i form av lila och mörkrosa stjärnor och hjärtan. Består cupcakes av någonting annat än ägg, smör, socker, mjöl, mjölk och bakpulver -- komponenterna i muffins? Enligt åtskilliga recept är innehållet exakt detsamma, men varför har cupcakes en mer förförisk klang? Är det lite som tjock respektive platteven? Om telefoner med sladd versus trådlösa, strömlinjeformade gadgets som tjänar exakt samma syfte som sina föregångare. Kan cupcakes sägas vara en metafor för vår tid? 2010, där allt ska skina och glänsa, men när det kommer till kritan och vi skrapar lite på ytan så är det samma skitinnehåll trots förpackningen. En 33-årig, långbent blondin tilldelas en av landets tyngsta politiska poster. Känns förbannat häftigt, tills det visar sig att hon är ännu en fet, skallig, Göran/Sven-Otto i fårakläder. "Amen du, det är helt ok att vara miljöpolitisk talesman i riksdagen och åka på bjudresor anordnade av oljejätten Shell. Jag är ju professionell. Och såklart är jag inte ett dugg jävig i mitt beslutsfattande -- jag sitter i styrelsen för ett internationellt teknikkonsultföretag med miljardomsättning, men det påverkar inte mitt beslutsfattande i närliggande frågor. Jag är ju professionell, sa jag. Åh Svetlana, har du bakat? Jag förstår inte hur hon hittar tiden. Så mycket att diska och damma här i min stora våning. Hon är en pärla, min Svetlana! Cupcake anyone?


http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article8035931.ab

Den vilda jakten på Uzin

Som väntat var det en lömsk känsla som genomsyrade stan ikväll. Och särskilt slug var den såklart runt Lilla torg/Gamla Väster hooden. Vapen tycktes lura innanför varje konstymklätt skjortbröst och vid ett flertal tillfällen kändes det som om jag var med i ett avsnitt av Sopranos. Jag överväldigades av en desperat längtan efter stort hår, svarta stilettklackar och leopardmönstrade linnen i glansigaste polyester. Och jag letade, efter min Uzi, men trots att jag sökte ögonkontakt med de lömskaste av de lömska (och de är många här i södern) så var det ingen som nappade. Valrossmustascher passerade i revy och personer med uppknäppta skjortor och glänsande guldkedjor (vadå, jag har aldrig hävdat att jag inte är fördomsfull) betraktade mig roat när jag viskade fram min förfrågan. I ett sista desperat försök ringde jag en gammal bekant i (du blir dödad bara du råkar blinka) Rosengård. "Uzi? Pistol?" sa han roat. "Du, jag jobbar som arbetsförmedlare och har inga närmare kontakter med den undre världen." Andlöst la jag på telefonluren. Verkligen förvirrande det här. Det var ju så lätt för Expressens reporter, herr Diamant (säkerligen ett namn som gått i arv i generationer inom familjen), som på fem timmar blankt lyckades köpa sig en läckerbit till pistol. Fast vi rör oss kanske i olika cirklar, herr Diamant och jag. Sedan har han ju ett väldigt coolt namn också. Det kanske krävs. Hur låter Electra Nilsson?

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2187290/vi-koper-vapen-pa-fem-timmar

Kärlek från södern

Jag har inte riktigt tid med bloggen idag. Måste ge mig ut för att köpa en Uzi...och kanske ett maskingevär också. Jag bor ju i Malmö och här skjuter vi för att det är kul! Laters!

Det är fullt tillräckligt...

Den "nya lasermannens" härjningar har snabbt fått en politisk dimension. Diskussionen handlar inte längre om en ensam galning som aktivt försöker avrätta slumpmässigt utvalda personer på öppen gata -- istället pratas integrationsproblematik och manifesteras om kärlek och "no violence" på gator och torg och genom sociala medier. Jag får lite "deja vu feeling" här. År 2002 bodde jag i USA, på östkusten. Vid nämnda tidpunkt härjade en sniper i området, satte skräck i ett helt land och dödade totalt tio personer. Och inte vid någon tidpunkt nämndes ordet integration. Inte heller kände jag någonsin en överhängande längtan att leka Di Leva med blommor i hår utanför fullmäktige i min stad. Istället delade jag den gängse uppfattningen att morden utfördes av en störd brottsling som skulle fångas, sättas bakom lås och bom och sedan skulle nyckeln kastas bort. Men i Malmö går diskussionens vågor höga och jag förstår inte varför. Missförstå mig rätt, det är ju trevligt att malmöiterna öppet visar sin kärlek för varandra och sin stad, men vad har integrationspolitiken att göra med en galnings verk? En galning är ju per definition just galen. Varför betyder nämnda galnings aktioner att de multikulturella värderingarna måste försvaras? Malmö som koncept är inte belägrat av en vansinnig, rasistisk mördare, istället är det stadens människor som skräms och beskjuts. Låt oss stanna där. Det behövs inte mer. Det är stort nog.

Helvete!!!

Hörrni, jag är inte människa idag! Kan inte koncentrera mig. Knappt nog formulera en tanke eller en mening. Förutom -- helvete, helvete, HELVETES FÖRBANNADE SKIT! Och nej, det handlar inte om de rödgrönas valförlust. Och nej, det handlar inte om besvikelse över ytterligare fyra år med stora, självbelåtna Mårran och hans gäng. Eller tankar om att jag som arbetar nu kan få fler härliga skattesänkningar som inte hjälper Sverige ett dyft. Att solidariteten är död och det enda som verkar betyda någonting är Mitt och Jag. Vad det handlar om. Vad det i alla fall borde handla om --är att vi släppt in rasister i Sveriges riksdag, i våra landsting och i våra kommuner. Personer som inte respekterar allas lika värde. Som dömer utifrån hudfärg, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och kön. Det gör mig tokig. Och jag skäms. Inför de människor som tvingats fly från krig och förföljelse för att mötas av detta. Rasister med makt över besluten. Fy fan för er!

Rage Against The Machine – Bullet In The Head

Kickass!

Kom igen! Nu gör vi det! Ändrar väg! Byter bort! Tar tillbaka!

Sover du?

Någon mer än jag som reagerat på att det "enda arbetarpartiets" landsfader (aka stora, självgoda Mårran)

blir mer och mer lik en annan storväxt landsfader (vad får du om du korsar en uggla och en vetebulle?) för varje sekund?

Och ja, jag är medveten om att jag är basal som skämtar om deras något korpulenta kroppsform, men frånsett breda höfter så har de även andra gemensamma nämnare. Båda har hybris och är flitiga användare av härskarteknik. I fråga om penningar så uppvisar de slående likheter med både Joakim von Anka och Il Dulce: "en god affär för mig är en god affär för mitt rike!" (den ene ger sig själv en rejäl skattesänkning och ser till att den kvinnliga, polska städhjälpen betalas av dig och mig och den andra köper herrgård och tjänar storkovan på sina konsultjobb). Och båda älskar att klappa både Mona Sahlin och oss andra på huvudet. Stora Mårran tar det dock ett steg längre och dubbar oss till "det sovande folket". Och faktiskt, för en gångs skull måste jag hålla med honom. För jag förstår ingenting. Vad är det som händer? Hur svenska folket kan vilja ha fyra år till med stora, självbelåtna Mårran och hans gäng? Är det skatterna som förför? Anders Borgs manliga hästsvans? Retoriken? Den feta a-kasseavgiften? Missförstå mig rätt. Det är ju jättebra att sjuksköterskorna/poliserna/lärarna fått 300 mer i plånboken varje månad. Vad jag inte fattar är hur man kan nöja sig med den småsmulan när herr (ja, det är tyvärr fortfarande oftast en snopp) VD håvar in 2000. Men jag kanske helt enkelt är alltför dålig i matte för att få ekvationen att gå ihop.

Ibland behövs inga ord!

Så bra, nu vet jag vem jag ska rösta på den 19:e september!

Va?

Och vad är det förresten med Jämtin och Baylan? Butler i tunnelbanan? Har världen blivit helt galen? Att ha tillgång till en butler i vardagen är plötsligt en reell möjlighet, men skattesubventionerad städhjälp fördöms. Statliga lösningar är inte alltid bättre än privata. Ibland är de helt enkelt lika förbannat dåliga. Som nu. Fy skäms!

Vad lägger du i din vågskål?

Det finns olika typer av rättvisa. Den som skipas av lagen --och som på många sätt är grundbulten i vårt samhälle. Men också den vi skapar tillsammans --från människa till människa. Vi kan kalla det för jämlikhet eller solidaritet -- eller socialt kapital om vi ska vara akademiska. Men vad vi än sätter för ord på begreppet så handlar det om hur vi väljer att behandla våra medmänniskor. Det finns ingen direkt personlig vinst i medmänsklighet (om vi inte räknar eventuell karma eller känslan av att göra gott). Men den långsiktiga, samhälleliga vinningen är enorm. Jämlika samhällen är inte bara trevligare att leva i; vi lever också längre, lyckligare och hälsosammare liv. Risken är mindre att vi involverar oss i kriminalitet, utsätts för våld eller fastnar i drogmissbruk. USA är ett av världens rikaste länder, med en generellt hög inkomstnivå per person. Nationen är också en av västvärldens mest ojämlika och brottas med skyhög mordstatistik, hög våldsnivå och en pågående fetmaepidemi.

Vilken typ av samhälle vill du ha? Det är ditt val. Gör din röst hörd den 19 september!

Timbuktu – Alla Vill Till Himmelen Men Ingen Vill Dö

And Europe will be stunned

foto@ninnouchka

För ett par dagar sedan besökte jag en helt fantastisk utställning på Moderna. Den bestod av fyra kortfilmer som behandlade Israel-Palestina konflikten på ett starkt och effektfullt sätt. Med mycket små medel skildrades det sjuka, men också naturliga i att ärva en konflikt mellan och över generationer. Vi kan nog aldrig förstå hur ordet förrädare kan bli en naturlig del av ett folks språkbruk, men vi har ett ansvar att iallafall försöka. Och att ställa krav. Men mest av allt måste vi börja ta ansvar för det val som FN gjorde 1948. För även Sverige har en del i denna mycket smutsiga byk.

Och lyssna in er på: Roman Andrén – Piranha(The Buffalo Hunt)