Socialrealism som bränns

Idag vankades konferens igen. Och jag satt på bakersta raden och grät som ett barn. Jag var inte olycklig. Jag var inte lycklig. Men jag brände mig på hennes fraser. Orden som flög omkring. Bara för att centreras någonstans i hjärthöjd.


Striden

glöm inte var det var vi började
glöm inte vart det var vi skulle
vi minns och vi är trötta på att vänta
snart går vi utan er

I tider när det inte är strider går dagarna ändå
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande
vi ställer våra väckarklockor och
litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel
på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten

i tider när det inte är strider
sliter de tunga lyften på oss ändå
vi skär oss på oslipade knivar och
bränner oss på varma plåtar

i tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära

vi vaknar, vi jobbar, vi andas
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop

i tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda
som på den fastanställda
tjänar vi pengar ner i någon annans ficka
vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte
och bygger våra bilar
drar skruvarna på plats i det stora maskineriet

i tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna
eller på tv
står vi inte på gatorna eller
utanför arbetsplatserna och skriker
i tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt
att det finns de som glömmer bort
att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

ur Kallskänken av Jenny Wrangborg

Vinternätter

Det var den där vintern. När jag vandrade planlöst gata upp och gata ner. Och andedräkten stod som rök i luften. Jag såg på när isarna lossades och frös fast igen. När marken barlades efter månader av frost och snö, bara för att vara snötäckt igen nästa morgon. Stan var öde och mina knastrande fotsteg ekade ensamt i en värld stöpt i flytande kristall. Under en decemberhimmel som var så mörk och djup att det kändes som om jag skulle drunkna. Jag drevs ut. Det var så svårt att andas annars. Kilometer efter kilometer i det tysta månlandskapet. Med öppna ögon, men allt jag såg var dig. Där började allt på något sätt. Och sedan blev det liksom inte normalt igen.

This is personal

Du gjorde min värld så mycket större. Därför fick du ett liv. (Av två.) Du var min Tempest. With a medieval theme. Blixtrande intelligens och kraftfulla neuroser på gränsen till Gökboet. Du vet att det inte är bra att låsa in saker va? Jag sa nog det några gånger. För mycket. "You have to be kind", fick jag tillbaka. Men du, jag visste faktiskt inte hur. Iallafall inte med dig. Men du inspirerade mig. Fascinerande och irriterande på samma gång. Narcissistisk och argumentativ. "Who needs a lawyer when they have T". Det är först nu jag kan skriva om dig. Länge var det helt tomt, men nu bubblar det över. Jag hoppas du förlåtit mig.

Denna var inte vår. Men den var nära hela den långa våren vi längtade - The Tragically Hip – Scared

Rastlöshet

Jag vet, utifrån (från sidlinjen där du står) kan det ses som om jag springer -- rastlöst vidare, aldrig stilla, sällan nöjd -- men snälla, oroa dig inte. Ja, jag vet (igen) att det kan verka som om jag lever mitt liv alltför lätt, att jag gör vad jag vill för att jag vill och att jag inte tillräckligt ödmjukt bugar och bockar för att jag borde. Med alla dessa möjligheter. Man ska egentligen inte kunna leva som jag gör. Flyga över stora delar av Europakartan varje helg -- beta av Spanien, Polen, England, Ryssland (nastrovjo za schisn) och Turkiet och sedan Spanien igen. På ett ynka halvår. Men du, jag skiter i vad du tycker! Verkligen, högaktningsfullt. Och ja, ibland är jag till och med tacksam. Fast för det mesta är jag mest arg (vet ni som känner mig) och jag vet precis vad jag har betalat för att ta mig hit. Vi får ju sällan det vi är värda. Guldägget ramlar inte ner från en molnfri, azurblå himmel -- särskilt ofta. Så skulle det göra det är det din förbannade skyldighet att helhjärtat köra på i 180. Så länge du inte gör illa. Du får aldrig göra illa. "Aspire always to be a good person" --hans mantra, tog jag med mig. Det utgör begränsningen. Den enda.

Múm – Green Green Grass Of Tunnel

Vi

Jag går nedför våra gator varje kväll. Ser oss i hörnet vid videobutiken och i knähöga Dr Martens nere vid ingången till KB. Jag minns hår som var svart och grönt och ibland tigerrandigt, tjock sotig eyeliner och Charlotte sometimes och Boys don't cry i boomboxen. Och Just D. Av någon outgrundlig anledning alltid Just D och Blue nun och Liebfraumilch. Ibland slår det mig att de aldrig någonsin kommer att vara bara mina igen. Gatorna. Och att jag gillar den känslan. Jag saknar dig. Jag vet inte om du vet det. Det är nog svårare för mig eftersom det var du som faktiskt lämnade tillslut. Tog dina skivor och böcker och flyttade sextio mil norrut. Jag var långt borta då. Där jorden lämnade mina byxben rödfläckiga och eldflugor färgade natten gyllene och vi skrev brev på brev på skoltrötta kollegieblock. Men jag återvände, till en stad som var ännu lite tommare. Och vi fortsatte att växa upp. På skilda håll denna gången. Vi vandrar andra gator nu, med andra människor och mot andra mål, fast på något konstigt sätt känns det ändå som du går bredvid mig.

Winter wonderland

Jag hade hamnat fel den kvällen, men av någon anledning kändes allt helt rätt. Bland rockers och knuttar: i min stickade, rosa polotröja, svarta pennkjol och knähöga, ljusa mockastövlar. Någon hade läst Neil Strauss och gjorde ett försök. 

"Ursäkta, du ser ut som om du borde sitta hemma och leka med barbie hela dagarna." Han log med sina dåliga tänder och jag hittade de elaka orden direkt.  

"Du", sa jag och böjde mig fram, "du har någonting på dina tänder". Under bråkdelen av en sekund såg jag hur den hoppfulla glimten i hans ögon slocknade. "Eller nej, ursäkta, det är ju dina tänder".

Jag gick med en blinkning, jagade runt, runt, som jag alltid gör. Pratade med alla om ingenting och lämnade dem alltför snabbt. Rastlös, aldrig stilla, alltid vidare. Du var på väg från baren. Jag vet inte vart eller till vem, vi tog oss inte tid att reda ut begreppen. Du hade också hamnat fel. Mr business-KTH som tillfälligt lämnat Stureplansnatten. Tröttnat på plasten, glittret och statusjakten. Velat gå tillbaka till rötterna, till något som hade ett korn av äkthet. Det tog bara en sekund att förstå att nu var det du och jag. Och jag minns att Emma log och himlade med ögonen, sedan gick hon vidare till sitt. För jag var förlorad den kvällen.

Du följde mig hem över de vita vidderna. Förbi Adolf Fredriks kyrka som höll på att restaureras och skyddsplasten som fladdrade och slog i vinden. Genom morgontomma vintergator gick vi hand i hand, ner till Kungsholmen och Emmas port. När den slog igen bakom mig för tredje gången var jag fortfarande inte säker på att jag gjort rätt. Som inte följt med in i din värld i Vasastan. Bostadsrätt innanför tullarna med jacuzzi i källaren. Aktiehandel och affärsresor som korsade jordklotet. Vad hade hänt då? Istället för X2000 söderut.

Hola Madrid

Ikväll drömmer jag om att se Botticelli och Ruben i oändliga, vidsträckta salar i vit marmor där minsta lilla ljud fortplantar sig och ekar mellan väggarna som tonerna i en symfoni. Om sockersöta, rosa, bubblande drinkar i baren på hörnet där en fårad, väderbiten man spelar på sin gitarr som om det var allra sista gången. Tindrande ögon, fullmåne och Nueva Visión på spanska med Ramones i öronen och 15+, vindstilla och sol. I min vintagejacka i smeksamt mjukt, glänsande vintervitt -- en relik från någon nu åldrad ballerina från längesedan. Jag knäpper otåligt (alltid otåligt) guldknapparna, och sedan går jag. Vandrar längs med breda, hårt trafikerade boulevarder, äter tapas och nygräddat bröd uppflugen på uråldrigt trappsteg med ryggen mot solvarm pelare och jag andas, andas, andas in. Med alla sinnen på helspänn. För jag älskar det. Det här med att inte veta, att inte kunna, inte förstå. Att bara vara ny och se allt för första gången. Leta, söka, och försöka igen. Det är min drog. Min fix. Och jag får aldrig nog.

Forgiveness

"Autumn's mottled blue-gray skies,
lingering green leaves
and radiant orcher sunsets
mingle in your changeling eyes.

I wish I could carve
your face on a birch
crowned in gold,
so I could keep you.
The weeping silver
of an ice sculpture
would suit you better,
if it were your season.

Your hair shines
and your smile blossoms,
recalling summer, lightening
the lenghtening darkness
and warming the brittle air.
Your snowy skin suggests
winter landscapes;
your absence
forebodes it."

T.T

Survival strategies

I'll lie about facts, but never about feelings.
Why is that?
Facts don't matter - only feelings.
Facts don't matter? That's not true at all.
Ofcourse it's not true, aphorisms are never true when you look closely at them. Just like feelings.
What? So you'll lie about facts and feelings are never true? What does that leave you?
Only with life.

The chilly April air

Borders crossed by
his heavy breathing
Fingers tangled, entangled in hair and skin

At this point I feel no death upclosing
I feel no thoughts take shape in my mind
Only the heaviness of his imagination
is breathing through my brain
Attraction from the deep within
he takes me to the end and back to
life again
Spirits rising high above the curly clouds
making me spin and twist and want

Aloud I say, what next?
And as he kisses me softly he answers
"Don't worry, tomorrow is another day."

Varifrån kommer denna ömhet?

Jag har kallats pretentiös. Och kvasiintellektuell. Jag tycker inte att Nobelpriset i litteratur ska gå till Astrid Lindgren (trots att hon gjort så många barn glada) och jag är inte särskilt intresserad av de litterära förtjänsterna hos våra svenska deckarförfattare. Jag tycker inte att allt som är skrivet automatiskt är litteratur. Det krävs någonting mer, någonting större. Konsten måste fungera som en väg någonstans -- ut eller in eller bort -- det beror på. Men långt där inne i hjärtat ska det kännas. När jag ser en tavla, läser en dikt eller en bok. Inte alltid. Men för att jag ska gå med på att kalla någonting för konst, någon för poet eller författare. Jag avgudar Marina Tvetaeva. Just därför att hennes ord går rakt in i mig. Lämnar mig hudlös. Men kanske framför allt därför att de fortsätter att bränna bakom ögonlocken långt efter att jag lagt ifrån mig boken och gått ut. Det, är konst för mig.

"Where does this tenderness come from?
These are not the - first curls I
have stroked slowly - and lips I
have known are - darker than yours

as stars rise often and go out again
(where does this tenderness come from?)
so many eyes have risen and died out
in front of these eyes of mine.

and yet no such song have
I heard in the darkness of night before,
(where does this tenderness come from?):
here, on the ribs of the singer.

Where does this tenderness come from?
And what shall I do with it, young
sly singer, just passing by?
Your lashes are - longer than anyone's."

Marina Tvetaeva 1916

Moscow by night

As one
Rain and bad acid
the surrender is endless...

I know they're up there
in heat and notes
Strange smiles bound and slitter
shaping perfection
The sound makes me
transparent
power of will zero
Nothing but now

I wonder if I left any footprints

Escape

You could stand just
beneath me and not see
Lost
in translucent contours of the ground

And when the wind blows, I sway

Love affair

"din hand...
 din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta"

(lånad av Gösta Friberg)

Huvudet på spiken

Det finns egentligen bara tvenne ting, vetenskap och åsikter. Det ena föder kunskap, det andra okunnighet.

- Hippokrates

In between days

In dark little rooms
there is a perfect
temperature for spilling our youths
Sometimes I can see Narcissus
on the black counter
Tilted as you wish, it remains horizontal
like fragments of a dream

Du,

en magisk dag för länge sedan i Helsingfors. På centralstationen, på väg ut till livet. Med en jazzande solros i min backpack. Var är du nu? 

Eyes
Stripped down
Naked
Watching in silence
The dancing man
a picture
In between
Notes

Trapped
Framed
Frozen


The Jesus And Mary Chain – Just Like Honey