Den jag vill vara

Det finns mycket jag önskar jag kunde. Och så mycket jag inte kan. Skriva gudomligt vackra vaggvisor som denna: Mélanie Laurent – Je connais, tala all världens språk, förstå alla svåra frågor, hinna göra det jag vill, (när allt jag egentligen orkar är att sitta still och se på regnet). Jag skulle vilja laga mat som hon: rätter i djupa lergrytor som är så starka och smakrika att ögonen tåras. Eller vara som han, han som kan bygga någonting av ingenting, som klurar på ett problem tills det är löst och som aldrig, aldrig ger upp. Hon som kallas fru Rosa, som är så full av liv och av villkorslös kärlek, men som inte alltid förstår hur hon ska ge mig den. Han -- Shadow, som jag är stoltast över i hela världen. Som är så ung, men som varit och vänt i helvetet och kommit tillbaka igen. Han som äntligen blir fri från sin dåtid i nästa vecka. Hon, så varm och vacker, som jag känt alltid. Som kämpar på, med en helt ny och fantastisk roll som ibland gör att hon tappar fotfästet. Och Du, min bäste vän. Jorden kunde rämna runt oss och jag hade känt mig trygg ändå. Sedan hade du hjälpt mig plocka upp skärvorna och vi hade limmat ihop allt igen.

Förstår ni? Jag drömmer om att bli som ni. Jag modellerar mig själv, tar bitar här och där och sätter ihop -- ni är den jag vill vara. Glöm aldrig det.

Guldfiskskålen

"Alla mina föräldrars bekanta och vänner har följt samma bana: under ungdomsåren försökte de slå mynt av sin intelligens så gott det gick, sedan använde de sina studier till att försäkra sig om en hög position och sedan har de ägnat resten av sitt liv åt att med bestörtning undra hur deras förhoppningar kunde mynna ut i en så meningslös tillvaro. Folk siktar mot stjärnorna och slutar som guldfiskar i en glasskål. Jag undrar om det inte vore lättare att redan från början förklara för barnen att livet är absurt. Det skulle beröva dem en del trevliga stunder i barndomen, men som vuxna skulle de spara enormt mycket tid och dessutom skulle de slippa åtminstone ett trauma, nämligen guldfiskskålen."  

Text lånad från Igelkottens Elegans av Muriel Barbery

Oj, jag är här nu. Nu gäller det att slå vakt om idealismen, humorn och konsten att vara fem. Och jag vägrar låta konventionen definiera vad som är lyckosamt.

Svenska Akademien – Vakna

2011

Jag har ett enda heligt nyårslöfte för i år. Att använda mer rött läppstift! Vilket skulle kunna vara en synonym för att lägga undan de höga kraven för en stund --  kanske inte ta alla Måsten, alla Ska och deadline Nu Nu Nu så allvarligt. Att mer tid kommer att spenderas på soffan ätandes druvor och att det som förväntas av mig kommer att få stå tillbaka för vad jag faktiskt vill. Rött läppstift skulle nog kanske även kunna symbolisera att lagom och i förlängningen Jante kan gå och fuck off och att gubbmaffian har mindre mjukhet och snuttifiering att vänta. För mycket har förändrats sedan 31/12-2010 -- både på pappret och i hjärtat. Jag omfamnar förändringen. Som det enda i livet som egentligen är konstant. Puss och välkommen 2011! Jag är nyfiken på dig!

I Am Kloot – Proof

Konsten att gilla läget

Ibland väser jag som bekant till här på bloggen och idag fick jag tillfälle att faktiskt väsa och fräsa i verkligheten också.Va, väser du åt mig?! sa kollegan förbluffat och sedan skrek han högt eftersom han hittade plastspindeln jag stoppat i hans skabbiga inneskor vid ett tidigare tillfälle. Det var roligt. Fast undrar vad payback blir. Men ärligt,  03.30 piip, vaknade jag inatt --och kunde jag somna om? Eller var jag tvungen att lösa världsproblemen? Svar nej och sedan ja. Efter att ha kastat mig hit och dit i någon timme bestämde jag mig för att spöka runt lite i våningen istället. Somnade tillslut om vid 06.00 och när mobilen började plinga vid 08.00 var jag såklart fanatiskt grinig och sur. Jag eggade upp mig ytterligare genom att lyssna på Rage Against The Machine – Bulls on Parade om och om igen, sedan gav jag mig alltså av till jobbet för att väsa på min stackars kollega. Fast det var innan jag bestämde mig för att gilla läget. Eftersom det helt enkelt fanns alltför många saker att irritera sig på för att jag skulle orka vara argsint på dem alla. Och så strävar även jag såklart efter att vara en sådan där härligt, knäckebrödskäck människa. Men hitintills har jag inte varit så lyckosam på den fronten.

Scarlett O'Hara varning

Ibland är jag lite vild och vattnar mina blommor med bubbelvatten. Det kan kanske tyckas en smula extravagant, men för en tjej som kallades drottningen av Saba när hon växte upp är väl lite gammal hederlig hybris både oundviklig och relativt oskyldig.

"Great balls of fire. Don't bother me anymore, and don't call me sugar."

Certain days

Ibland stöter man på en dag som av olika anledningar borde vara tung, men som inte är det. Jag blir lika förvånad varje gång. Men hallå, du är bräcklig just nu --varför agerar du inte därefter? Varför lyckas du skaka på axlarna och gå vidare bara sådär? Var hittar du kraften att utmana farhågor, sträcka ut tungan åt ledsnaden och ge fingret åt mörkret? Och även om ditt leende kanske inte alltid når hela vägen fram till ögonen så lurar det iallafall i ögonvrån. Kan man lura sig själv till lycka? Till ro? Till en sorts förnöjsamhet? Jag börjar tro det. Fast vissa dagar räcker det förstås inte med att luras. Vissa dagar kräver mer power, mer action. Men idag räckte det.

Rufus Wainwright – Hallelujah

Vem vill du vara?

När mitt liv inte går tillräckligt snabbt. När det handlar om lugn istället för handling -- då faller jag. Snabbt och utan skyddsnät. Men jag är trött på det här nu. Trött på att allt hela tiden måste gå i 110. Trött på att lycka är synonymt med fart. Och på att inte tillåta mig att hitta lugnet mellan stormarna. Nog för att handling ofta är vägen ut. Men vi har alla har ett ansvar för våra egna liv och hur vi förhåller oss till oss själva och vår omvärld. Och enough is enough. Jag bestämde mig för länge sedan att livet handlar om val. Du väljer inte bara livstil och dem du älskar, utan också vem du vill vara. Genetiken är ett skal, på många sätt en chimär -- när det kommer till kritan bestämmer du själv ditt innehåll. Det är självklart att vi har vissa karaktärsdrag som formar oss, men min poäng är att vi inte behöver stanna i vår box -- mellan våra egna ramar. Valet är fritt och valet är ditt. Vem vill du vara? Så jag struntar i min fäbless för det röriga nu. Och går ut och leker i solen en stund.

Augustana – Hey Now

Solkatt

Åh, vad jag önskar att jag bodde på landet! Så att jag kunde ha min alldeles egen solkatt. Och möjligen bli lite mindre irriterad. Kanske inte så nödvändigt att visa tänderna alltför mycket när närmaste granne bor en kvart bort med bil. Oavsett hur idiotisk nämnda granne än må vara. Fast frågan är om det skulle hålla i längden. Jag har ju en tendens att starta bråk när jag är uttråkad också. Och det känns som om jag kanske skulle bli det --bland alla de förbannat, vackra blommorna och de irriterande, djupgröna bladen. Alltför mycket provocerande stillhet. Så det är nog bäst att jag stannar i stan ett tag till. Där jag är omgiven av en aldrig sinande ström av irritationsmoment. Och där blottande av tänderna faktiskt är en nödvändighet, inte bara en möjlighet. Så tillsvidare får jag umgås med andras solkatter istället. For a while...

Non-smoking smoker

I ungefär ett år har jag varit ickerökare nu. Att kasta pinnarna var något av det bästa jag gjort. Som att bli fri från ett slaveri. Men åh vad jag saknar det ibland. Den heta, lite dekadenta känslan när jag drar in röken i lungorna. Glamoröst 40-tal med drottningen Betty Davies och svartvita filmer på mörka små biografer. Whiskey i rökfärgade glas på gamla, slitna blueshak och månskensbad i sommarvarmt hav. Stranden, alltid stranden, med boombox, flaskor med ljummet vitt vin och Marlboro lights 100. Och den gången vi stannade uppe hela natten bara för att vi kunde.

Jacques Higelin – Cigarette

Framåt marsch!

Idag har varit i sådan där dag. En dag när allting liksom fallit på plats, fast ingenting egentligen förändrats utom att jag upptäckt glädjen och kraften i att "my lord, jag klarar det här!" Jag klarar av alla höga krav. Jag klarar av att ses som förändringens elixir, som medicinen för åkomman och som svaret på den svåra gåtan. Jag lever redan upp till varenda en av förväntningarna, jag har bara varit tvungen att kämpa för att upptäcka det själv. Det känns i hela kroppen att jag äntligen, efter mycket letande, har hittat hem. Att jag är på rätt väg och att jag kommer att vara lysande. Så känner jag förstås en djup tacksamhet. Att de finaste gråhåriga herrarna ser det som självklart att verbalisera min betydelse i alla riktningar. Att jag öppet framhålls som hoppet, steget i en ny riktning och utvecklingen. Och så är jag är glad att jag är jag och att jag lyckades ta mig hit trots allt. Ta mig igenom, slå mig igenom, kämpa mig igenom alla tvivel och all självkritik, förbi alla som förmedlade en känsla av "det klarar du inte" och "vem tror du att du är?" Genom pressande tystnad, osäkerhet och en starkt härskande Jantelag som outtalat förmedlar att alla ska falla in ledet. 
Jag om någon vet att det är svårt att välja någonting annat. Att gå i motsatt riktning. Att göra saker för att du faktiskt vill göra dem och inte för att det förväntas av dig. Men kom ihåg en sak när du står vid ditt vägval. Om du väljer att huka inför din egen rädsla så får du ett liv som står helt still. Är du rädd? Visa tänderna och framåt marsch!

Edith Piaf – Non, Je Ne Regrette Rien

En stolt nörd!

Jag är inte en särskilt creddig person. Faktum är att jag är ganska töntig. Och även om jag försvarar mig med att jag faktiskt är ganska cool i min brist på coolhet så kvarstår vissa faktum. Jag älskar sentimental, sötsliskig bible belt country ála Keith Urban (fast tekniskt sett är han förstås australiensare) och Martina McBride. Jag är oerhört sentimental och när jag hör hennes låt "Independence Day" eller Trisha Yearwoods "She's in love with the boy" gråter jag som ett barn och vill ta hela världen i famn. På min lista finns även en förkärlek för dåliga, dåliga australiensiska serier ála Flying Doctors (min favorit) och de fantastiskt snygga och påhittiga döttrarna i McLeods Döttrar. Jag är ett stort fan av Bonanza (särskilt Hoss Cartwright) och när jag bodde i USA hade jag allvarliga planer på att försöka bli en Junior ranger. Jag har i vuxen ålder varit slaviskt beroende av Heroes of Might and Magic och Diablo och jag gråter av glädje när jag ser filmen Hook. Och så är jag förtjust i minigolf och avgudar Irlands okrönta chick lit drottning Miss Marian Keyes. Så nej, jag får väl ge mig. Jag är en nörd. Och även en tönt. Men vet du vad? Jag är rätt nöjd med det.

Trisha Yearwood – She's In Love With The Boy

Finns lyckan?

Det tror jag. Men bara någon fulländad sekund i taget. Och just för att vi ska fortsätta stäva efter mera. I lyckan finns ingen spänning eller strävan. Ingen utveckling, inget djup. Lyckan är. Endast en kort, perfekt sekund. En not, en bild, en tanke, en beröring, ett ord, en blick. Men aldrig ett liv. Istället är det lidandet som ger oss vingar och som för oss framåt. Som får oss att utvecklas, att växa och skapa. Och fortsätta att sträva vidare. Framåt. Efter den där lilla fulländade sekunden.

Mat Kearney – Straight Away

Perfekta kanter

Vad hände egentligen med att göra sitt bästa? När exakt övergick det till ett behov att vara bäst? Och att prestera för att vara någon. Den fåfänga strävan efter en perfektion som inte går att uppnå. Det spelar väl ingen roll egentligen. När det började. Det som är viktigt. Livsviktigt. Är istället att ta sig själv i örat när kraven blir för uttalade. När de hotar att stjälpa istället för att sporra. Linjen är hårfin jag vet, men försök stänga ner de yttre kanalerna för en stund och gå inåt. Ställ frågan --vad vill jag? Och ta dig tid att faktiskt lyssna på svaret.

Idag i regnet lyssnar jag på the lovely Robyn – Hang With Me (Edit)

Hur ska det gå?

Jag har tusen saker att göra nu i helgen. Och lika många människor att träffa. Men vad jag mest av allt undrar över är: Pixies – Where Is My Mind?

Och jag är helt övertygad om att det är i min soffa!

Jag hade fel!

foto@ninnouchka

Sommaren är långt ifrån över. Märkte jag igår kväll på en uteservering med alla lovelies, vinglas i hand och ljummen vind i håret. Men jag måste ju vara säker --så jag testar ikväll igen!

Just breathe

foto@ninnouchka

När tankarna är för nära. Så nära att du inte kan se klart. Ta ett djupt andetag, knäpp på stereon och skruva upp volymen -- Seth Lakeman – Lady Of The Sea (Hear Her Calling) (Album Version). För nu är det sommar!