No doubt

Helvetesjävlaskit vilken dag detta kommer att bli! Och ja, jag vet att ett sådant uttalade på morgonkvisten har en tendens att bli självuppfyllande. Men ibland så vet man liksom. Som idag. Det finns inte så mycket att göra åt saken.

Bortom normen

Nej gubbcreep, jag är inte vad du är van vid. Min dröm är inte x-antal knoddar och ett perfekt hem som jag kan fylla med moderlig omvårdnad. "Hallå på dig, jag är den nya tiden!" Där vi gör saker för att vi väljer att göra dem, oavhängigt genus och där sådana som du inte får plats. "Så gå och dö nu är du snäll." Du som inte kan förstå att jag inte flyger upp som skjuten ur en kanon varje gång ett spädbarn befinner sig i min närhet. Du som tycker att kvinnan per definition är ohämmat omhändertagande och en sann projektledare i anden. Det känns som om jag upprepar mig, som om jag skrivit detta inlägget triljonertusenmiljontals gånger -- både i huvudet och i textform -- men jag blir så förbannat frustrerad. Över att inte bedömas som människa utan snävt placeras i fack oberoende av vad jag gör. Av stenåldersgubbar som passerade bäst före datum år 1970. Fatta, jag är ett Ego! Jag sätter självförverkligande och karriär framför familjebildning. I ledarskapsfrågor är jag hård som flinta och jag är inte särskilt diplomatisk. Jag tjänar mer pengar än du och du, det finns inte ett skit du kan göra åt det! Så kravla tillbaka under din sten nu ditt äckel -- jag har en värld att ta över.

Pascal – Orkanen närmar sig

Battlefield

Jag hade glömt vilket high det ger mig. Att besegra en motståndare. Att slå ut någon genom att spela hennes/hans eget spel. Fast bättre och högre. Att bemästra någons metod med en större finess och totalt överglänsa motståndaren. Fast under ytan. Alltid under ytan och med små, smarta medel. Men jag blir rädd också. För jag hade blivit bra på att vara ond. Och adrenalinet i slaget är oemotståndligt. Fast priset är ganska högt. Själen, hjärtat, integriteten. I längden. Så jag gör det bara när det behövs. Som å det senaste. Sedan lägger jag ner vapnen och blir Nina igen. 

Malcolm Middleton – Red Travellin' Socks

Anger management

I morse hade jag ett möte. Med x antal herrar i verksamheten. "Lilla vän, vad fint att det finns kaffe --kan du fixa fram lite konjak också?" Det satte tonen för min dag. Krigsstigen.

Lite yogga anyone?

Idag var jag på företagshälsan. Där jag blev upplyst av en snipig och domderande sjuksköterska att jag hade för höga stressnivåer och borde utöva kigogg och kanske yogga. Det var ju väldigt viktigt att jag hittade min harmoni, och yoggan skulle tydligen göra underverk. Vad fantastiskt -- "du är så otroligt intelligent", sa jag. Inte. Men jag tänkte det. Och tig min mun så får du socker. På vägen hem köpte jag bakelser som belöning.

Iron & Wine – Naked As We Can

Slaveri

Jag blir arg när saker och ting inte är logiska. Fast nu är jag nog lite skrytsam, för ibland blir jag arg när saker och ting är logiska också. Och ibland ledsen. On that note and the first -- detta är vad jag åstadkommit hitintills denna veckan:

• Jobbet -- Snyftat och gråtit på högsta chefen som gjorde misstaget att fråga hur jag ser på det som pågår inom arbetarrörelsen just nu. 

• Gymmet --blivit ovän med en enerverande och gnällig individ som ville att jag skulle flytta den supertunga bänk jag satt på för att hennes matta inte skulle nudda min sko. På detta svarade jag jakande och fortsatte obehindrat med mina övningar (utan att flytta bänken). Hon upprepade sin förfrågan ytterligare en gång och nu svarade jag "men du kan ju flytta din matta istället, det känns lite enklare tycker jag". Jag fick då svaret att mattan redan flyttats två gånger (ja, jag erkänner, jag såg henne peta på den med tån vid ett par tillfällen) och att det därför var min tur. Och det var ungefär här jag fyrade av ett bländande leende och sa med bebisröst: "Men nusselille, så duktig du är som har flyttat din matta! Och två gånger till och med! Så DUKTIG!"

• Sedan var det ju businessen med min designkurs. Den var igår och jag var kreativ och skapande så det stod härliga till. Tills vår jättegulliga cirkelledare kom fram till mig och sa: "Nina, skulle du möjligen kunna ta med dig några tomtar till avslutningen i nästa vecka?" Jag hatar tomtar. Jag tycker julen är gjord av plast och påklistrade känslosvall och så här i mitten på november (när den förbannade julskyltningen börjar) fantiserar jag dagligen om att förestå ett offentligt tomtebål på Stortorget. Därför svarade jag: "Visst, men då får du stå ut med att de är halshuggna". Fröken Inga-Lill såg lite chockad ut, men eftersom hon av någon anledning alltid varit mycket beskyddande mot mig lyfte hon sedan frågande på ögonbrynen: "Godis då?" Varpå hon stegade bort till Elsa åttiotvå och tvingade henne att överta tomteuppdraget.

Och vad försöker jag säga med detta? Bara att jag är lite galen just nu. Och slav under känslan av alldeles för mycket. Irriterad för att jag tappat bort mitt favoritläppstift och arg som ett bi för att jag plötsligt är personalansvarig för ytterligare fem personer i verksamheten. Men mest är jag ledsen tror jag. För att socialdemokratin är sin egen värsta fiende. Och den allra vackraste av drömmar om solidaritet visade sig vara så oerhört bräcklig. Men det är väl å andra sidan essensen av en dröm.

Nine Inch Nails – Every Day Is Exactly The Same

Jag har ben!

Igår var jag på gymmet. Det ångrar jag idag. Efter att vaggat runt som en krabba hela dagen. Och hånats och förlöjligats på olika sätt. Payback's a bitch!

Vampire Weekend – White Sky

Mr macho man 2010

Smått neurotiska kvinnor med stora hjärtan är jag van vid --och ja, jag erkänner, jag är en av dem. Men neurotiska män som är totalt uppslukade av sin egen spegelbild? Som gräver ner sig i självälskeri och förväntar sig att omvärlden sanktionerar beteendet? Någonstans i mitt medvetande har jag väl vetat att de måste existera, men jag har lyckats undgå närmare kontakter. De senaste halvåret har detta förändrats och frågan jag ställer mig i nuläget är framför allt: hur kan så många finnas på samma ställe? In kommer de, med sina stentvättade jeans anno 1980. Sina teser och dogmer. Och tror att de upptäckt något nytt. Som ingen annan någonsin tänkt på. Och att position och makt är manligt och hett. Det förstår inte att deras förtjänster aldrig någonsin varit eller kommer att vara att de ses som heta ur något perspektiv överhuvudtaget. Faktum är att neurotiska, navelskådande män är vansinnigt osexiga. Och vill jag ha makt och position fixar jag det själv. Fast jag har ju en fäbless för "the Tony Sopranos of the world", lite lagom brutala och känslomässigt frånvarande sådär -- så jag kanske inte är rätt person att uttala mig.

Alan Jackson – Freight Train

A declaration of war!

Du tror. Att jag är oskyldig och blåögd. Och naiv. Och du har rätt. Men du, jag vet precis vad du håller på med. Jag ser det innan du öppnar munnen. Nästan innan du själv vet vad du planerar. För du är så förbannat genomskinlig. Och du fattar inte. Ingenting. Att jag ser rakt igenom dig och att jag spelar på dig som en fiol. Jag vet var min lojalitet ligger. Och det är inte hos dig. Det är ingenting personligt, bara att du är en manipulativ och irriterande narcissist. Mest otroligt är det är du är så självgod att du tror ditt lilla spel funkar. Du tror att ingen ser, men vi vet. Alla. Du har en agenda. Men du, det är hit men inte längre. Nu är det stopp. Du förstår inte det. Håller inte med. Du vill fortsätta pressa? Men så kom an då, så ser vi vad som händer. Jag lovar, du kommer att hata det du får!

För spektakulär lungkapacitet: Howlin' Wolf – Smokestack Lightnin´

Snopet!

Än en gång kan svensk byråkrati stoltsera. Och Försäkringskassan har på sedvanligt maner överträffat bilden av sig själv. När Jesper Odheim kontaktade premiepensionsmyndigheten PPM för att byta sina fonder fick han till sin förvåning beskedet att detta inte var möjligt eftersom han enligt myndighetens dokumentation varit död de sista åtta åren. Det spelade inte så stor roll att han haft flera och långa telefonsamtal med myndigheten. Han klassades fortfarande som avliden. En märklig känsla att höra det där. "Tyvärr, du är registrerad som avliden i våra register så vi kan inte hjälpa dig angående ditt pensionsspar." Efter en lång process har Jesper äntligen fått ett skadestånd på 30.000 från Försäkringskassan. (Ja, det var såklart denna, den mest trångsynta och stelbenta av alla myndigheter, som var roten till felregistreringen.) Konstigt nog verkar det som om just myndighetsutövande tar fram det sämsta i individen.  Handläggarna blir dummare och mer trångsynta, empatin och medmänskligheten försvinner upp i tomma intet och logik, vad ska den vara bra för? Det är som om ett beslutsorgan som är så maktfullkomligt gör att individerna på beslutsnivå inte behöver ta ansvar för de beslut de faktiskt fattar. Och logiken i en sådan institution styrs inte av faktisk logik utan av luddiga paragrafer och riktlinjer som går att applicera lite efter smak och tycke. Fast Jesper Odheim är å andra sidan en erfarenhet rikare. Väldigt få människor kan faktiskt säga att de haft förtjänsten att dö två gånger under sin livstid. Faktum är att få människor kan säga att de ens dött en gång -- det brukar döden sätta stopp för. Du kanske skulle skriva en bok Jesper?

http://www.expressen.se/nyheter/1.2176694/jesper-37-var-registrerad-som-dod-i-atta-ar

Sju förbannat irriterande grader celsius!

Fan, det är för mörkt ute. Och snart är det dags för mössa också (handskarna är redan på plats). Det är för kallt och för mycket frost. Sju grader idag....SJU GRADER! My lord, vi är ju bara mitten av oktober! Ikväll blev det mörkt klockan 18.30 -- och snart kommer den härliga vintertiden på det. Så förskjuter vi ljuset ännu en timme. Ärligt talat, jag kräks på detta ständiga flåsande om det nordiska ljuset. De "vita nätterna". Men hallå, vad spelar det för roll när vi tvingas framdriva vår eländiga existens i ett ständigt skymningslandskap med bitande isvindar som sällskap under sex månader av året? Grådaskigt och slaskande. Det kan inte vara hälsosamt. Detta mörker och huttrande tystnad. Inte undra på att Norden är världsbäst på den heliga helgsupen -- man kan ju bli alkoholist för mindre. Så jag skiter i detta nu -- och emigrerar söderut. Bokar biljetter till något varmt paradis och är tillbaka någon gång i slutet på mars. Fast jag har ju några möten i morgon som jag inte kan missa...verksamheten måste ju utvecklas i rätt riktning -- tänk om de inte lyckas hålla budget. Och så har jag ju just förnyat mitt medlemskap på gymmet...och efter många års snyltande är TV licensen äntligen betald... Och precis så där enkelt snurrar ekorrhjulet vidare mina vänner. In i framtiden och mot en ny vår. Men jag ska iallafall ut i helgen. Det är heligt.

Björk – There's More To Life Than This

Jaha

När jag vaknade i morse överfölls jag direkt av en känsla att vilja klubba hela natten igenom. Bara för att jag inte kan. Delvis eftersom jag fortfarande ser ut som om jag gått en omgång mot Mickey Rourke och delvis därför att jag helt enkelt fortfarande är alltför trött och gnällig för att överhuvudtaget klubba någon annanstans än i soffan eller sängen. Och där klubbar jag bäst med böcker och eventuellt lite Tony Soprano och Carmela. Ibland kan man inte få vad man vill. Det tycker jag är tabbigt värre.

Whatever!

Det är lustigt hur mycket av vår kommunikation som faktiskt sker ordlöst. Nu menar jag inte bara genom  kroppsspråk, utan även genom betoning och ordval. Subtila meddelande som ibland är ämnade för en person, ibland för många. Vissa lyckliga satar verkar inte vara mottagliga för dylika nyanser, eller kanske handlar det om att de väljer att höra det som faktiskt sägs --varken mer eller mindre. Det känns som en hälsosam approach. För visst är det underligt att lägga vikt vid någonting som verbaliseras genom antydningar. Och tänk så mycket enklare det hade varit om vi sluppit all denna analys. Om vi hade kunnat lita på att det som faktiskt uttalades också var det som gällde. Men mest av allt, tänk om vi kunde bestämma oss för att ignorera de subtila meningar och underförstådda sanningar som hela tiden sköljer över oss. Så mycket värdefull energi vi hade sparat. Som vi kunde lagt på människor som faktiskt förtjänade den. Nu har jag två mål denna veckan. Att ignorera personer som inte är modiga nog att säga vad de faktiskt menar och att våga mig till gymmet för min första styrketräningssession med en man som skulle få en Belgian blue-tjur att bli grön (blå?) av avund.

Och bara för att den är så vansinnigt bra --Zaz – Trop Sensible

The female curse

Nu blir jag mer personlig än vanligt här. Men av alla maddahs så är detta den mest blinding, maddahfakking one! Jag pratar om gudsförgäten, gräslig och avskyvärd PMS! Jag vet inte hur könsfördelningen ser ut bland er som läser min blogg, men jag vill mana er av manligt kön till lite eftertanke. Tänk dig följande scenario under ett par dagar en gång i månaden i cirkus fyrtio år eller så. 1: du vill döda dig själv omgående.    2: du vill döda någon annan omgående: 3: du är helt säker på att nu, just i detta ögonblick kommer du att på permanent basis förlora ditt förstånd och bli en grönsak. Har du fördelen att uppleva alla tre vid samma tillfälle bidrar det säkert med ännu en dimension, men jag är dock oftast begränsad till alternativ 2 och 3. Särskilt nummer 2. Vilket inte sällan bidar till konflikter som involverar mig, min cykel och en tredje part (ibland även en fjärde part) som a. cyklar extremt sakta mitt på cykelstigen, b. cyklar i bredd och konverserar med kamrat/fru/kollega utan att hålla uppsikt bakåt, eller c. står först i kön vid trafikljuset, men är mer intresserad av himlen/andra människors förehavanden/ankor än när ljuset slår om till grönt. Och tyvärr har min ringklocka ramlat av så i dessa situationer blir jag oregerlig och mycket verbal. Dylika uppträden har dock inte ägt rum idag, men natten har passerat i vånda. Jag vet inte exakt hur få timmar jag sovit, bara att min bröstkorg suttit fast i ett skruvstäd och min ilska och ledsnad varit oändlig. Så nu väntar jag på att slöjan ska lyfta, för det gör den ju... och så skruvar jag upp volymen och lyssnar på: The Pretty Reckless – My Medicine - Single Version

Men för helvete!

Jag vet att jag är ung. Men du, jag är inte så ung som du tror. Fast visst är jag oprövad och stelbent. Lite som Bambi på hal is. Betyder det att jag ska behöva leva i en ständigt pågående daglig maktkamp? Att jag ska behöva stå ut med aggressivitet och hotfullt beteende?  Att jag sött men krampaktigt ska le vidare i det oändliga? Så att problemet blir mindre synligt, men fortfarande jäsande och bubblande där under utan. Plötsligt längtar jag efter ålder. Inte efter gråa hår och rynkor, men efter den tyngd som kommer med erfarenhet. Fast jag älskar ju att vara där jag är idag. Jag tycker om att vara mittemellan. Att vara vuxen, men att fortfarande minnas hur det var att vara 16 år och kär för första gången. I gränslandet mellan barndomen och vuxenvärlden. Så nej min vänner, jag tänker inte förändras. Och detta är egentligen inte min fight. Så jag vänder mig bort nu. Och låter den fina, gråhåriga mannen ta striden. Men jag slötittar kanske lite från sidlinjen. För kanske, bara kanske, kan jag lära mig någonting. 

Beastie Boys – Sabotage

"Jag har stressat som en tattare!"

Ursäkta, men är det en vedertagen sanning att tattare generellt stressar mera än...eh, ja än alla som inte är tattare? Och ursäkta igen, men vad är egentligen en tattare? Skulle det vara ok att byta ut tattare mot till exempel neger? Eller homosexuell? Eller politiker? Kanske det. Och kanske ska vi omgående börja kalla chokladbollen vid dess rätta namn också. NEGERBOLL...(smaka på den) för det är ju så fasansfullt viktigt att vi bibehåller vårt vackra, svenska arv. Och bevare oss väl för kebaben också...och pizzan och ja, potatisen ju... Och nu blev jag sådär arg igen. Dags att visa tänderna mina vänner. Och kanske bitas lite också.

Rage Against The Machine – Killing In The Name

Miss Ormet

Kids, känner mig våldsamt oinspirerad idag. I need a vacation! Och är förbannat trött på att känna mig som bambi på hal is. Och så visar jag tänderna och väser ganska frenetiskt. Men nu drar jag ut kontakten till allt som stör mig. Iallafall för ikväll.

 Och detta är fanatiskt kul! Arlo Guthrie – Alice's Restaurant Massacre

Provocerande mossighet

Detta är jag. Som ni vet. Och jag blir lika förvånad varje gång en man (gärna modell äldre) tillskriver mig vissa bestämda egenskaper på grund av att jag råkar vara kvinna. Mjuk, omhändertagande, skör, bra på att ta hänsyn och (såklart) en fena på att diska kaffekoppar. Excuse me, what century is this? Klarade vi inte av denna fighten på 70-talet --och var du inte ung då? Och det var han ju, men han tycker att det är bekvämare att kategorisera. Alltid svårare att se individen, jobbigare, hon går ju inte att placera i en box tyvärr. För hon är just en människa --och därför mångfacetterad. Men gubbe lille, ta och lyssna nu för så här är det! Ja, jag är omhändertagande och jag är mjuk och ibland skör. Men jag är också arg som fan, lättirriterad, hård som flinta, bra på att trampa folk på tårna och jag hatar, hatar, hatar att diska kaffekoppar. There you have it!

Ani Difranco – Not a Pretty Girl

NEJ, aldrig i livet!

Är det fler än jag som har problem med människor som försöker säga till mig vad jag ska göra? Det blir verkligen tvärstopp på alla cylindrar! Någonting som också slår mig är hur många människor det finns som faktiskt vill bestämma över andra. Hur bestämmandet i sig blir ett mål. Det spelar mindre roll varför och i vilka frågor --det är det faktiska bestämmandet som blir en prioritet. Då ser jag rött! Ibland blir jag trött på att jag är så känslig på den här punkten, men för det mesta känns det mest hälsosamt. För är det inte så att det bästa ledarskapet...och de bästa ledarna, leder mer genom exempel än någonting annat. Jag tror knappast Mandela körde med härskarteknik och auktoritära metoder --inte heller Obama. Och för mig är dessa män exempel på två riktigt stora ledare. En sådan ledare vill jag bli. En gång. Och tills dess betackar jag mig från vardagsfascismens tyranni!
 
Och lyssnar på: Sex Pistols – Pretty Vacant

You talkin´ to me?!

foto@ninnouchka

Vänner! Gå utanför era roller ofta! Så ofta ni kan! Kämpa emot när människor försöker placera dig i fack och även om de skulle lyckas -- det är du som bestämmer om du snällt ska stanna kvar eller om du högljutt ska lämna boxen. Gör tvärtemot! Ifrågasätt! Tillåt inte andra människor att begränsa dig. Be bold. Be beautiful. Skrik, skratta och sluta aldrig utvecklas --aldrig förändras. Vågar du inte? Visa tänderna och fake it till you make it honey!

Patti Smith Group – Rock N Roll Nigger