Warsaw as poetry

"Vilken kantig stad", tänker jag. När taxin sveper genom fyrfiliga boulevarder som kantas av höga, glansiga lägenhetskomplex jämte mastodontlika Sovjetbyggen i gråaste grått. Hightech och stalinism sida vid sida. Warszawa är inte vackert. Staden är inte mjuk eller harmonisk. Men den lever, vibrerar. Forcerar. Stöter sig in. Det finns ingen misskund. Ingen mjukhet. Kargt stål och betong. Och gatunamnen finns kvar. Där blodet flutit. Platsen som var världens största ghetto. På vissa ställen känns sorgen, ilskan - de hundratusentals människoödena, i magen. Vissa gator är svåra att korsa. Att ta sig över. Det är så tungt överallt. Jag tänker: "varför gjorde de inte slag i saken och övergav staden? Varför envisades de med att bygga upp någonting som var utplånat i hat och sorg?" Men så börjar det vibrera...tyst först, sedan växer det till ett öronbedövande muller. "Vem hade vunnit då?", frågar mullret. Och polletten faller ner. För så är det ju med det rätta, det sanna. Det är ju inte alltid lätt och ibland får man börja om alldeles från början. Som för Warszawa år 1945 och för mig år 2010. Så enkelt och så svårt på samma gång.

När åker vi?

Ikväll drömmer jag om att dricka kaffe på ett morgonrusigt kafé i London. Vara full och galen i Rom och älska vettlöst i Berlin. Jag vill köpa nya, mörkbruna stövlar i blänkande läder i Paris och skratta tills tårarna rinner i ett bländande vackert Madrid. Andas den höga, klara luften i ett höstligt Moskva och se den mäktiga la Bohéme i det vackra operahuset i Prag. Ha en förtrollande romans i  Budapest och se världen genom dina ögon i ett grönskimrande Dublin. Så kom igen honey, packa väskan så ger vi oss av!

Ingrid Michaelson – Little Romance

Varmt välkommen kära resfeber!

Hurra, idag damp Lonely Planet Vietnam ner i brevlådan! Så nu går hjärnan på högvarv. Och hjärtat pumpar lite fortare. Resfebern är här. Södra eller norra? Berg eller strand? Inget är klart. Allt öppet och formbart. Och snacka om att jag kommer att äta ihjäl mig. Och dricka alldeles för mycket risvin. Och bada trots att jag hela tiden hävdat att jag är alltför rädd för stenfiskar och hajar. Men vem är så mesig att de åker till andra sidan jordklotet för att sedan bada i något hotells sunkiga, klorstinkande pool? Det finns liksom inte. Det här är roligt. Planeringsstadiet. Nästan lika roligt som själva resan. Vietnam ligger öppet -- dess blodiga historia, fattigdomen, den färgsprakande kulturen, bristen på demokrati, men också landets skönhet och befolkningens omtalade värme och vänlighet. Och det enda som egentligen är riktigt säkert är att jag kommer att skaffa mig en sån där häftig, trekantig hatt när jag är där. Och att kanske, bara kanske tar jag äntligen mod till mig och riskerar livet genom att hoppa bungyjump från någon öde bro ute i bushen. Bara för att veta säkert att jag lever lite sådär.

My America

Amerikanen jag älskade avskydde min förkärlek för bubbelgumsöt, nostalgisk, "heartonyoursleeve" countrymusik. Så han är oskyldig till min fascination. Istället var det nog mitt första möte med Amerika som skapade vad jag tror kommer att vara ett livslångt begär. Sommaren jag fyllde sjutton, mittemellan flicka och kvinna, flög jag till andra sidan jordklotet för ett år på high school. Jag minns fortfarande känslan av total frihet när jag steg ut genom exit dörrarna på flygplatsen. Luften som slog emot mig som en trögflytande vägg, varm och våt, mättad med dofter och så fuktig att det var svårt att andas. Huset var rött och runt och fyllt av skratt, kiv, katter och hundar. Och människor. Med öppna hjärtan och sinnen. På ägorna fanns skallerormar, skorpioner och svarta änkor och jag lärde mig snart att skaka ur skorna ordentligt på morgonen och att kika under täcket innan jag kröp ner på natten. Jorden var intensivt röd, som om den färgats med karamellfärg och mina vita favoritshorts hade snart roströda fläckar som inte gick bort hur mycket jag än skrubbade. En stadsunge, plötsligt mitt ute i ingenstans -- men det var sällan stilla och aldrig tyst. Luften surrade jämt. I skymningen spelade syrsorna och nattluften fylldes av tusentals skinande, glittrande lightningbugs -- som kompakta, svävande moln av små, små ljuslyktor i grönt, orange, rött och gult. Skogen var frodig och tät och slog in mot öppna bilfönster när vi körde ikapp på övergivna grusvägar. Vi åt hamburgare på Sonic, friterad fisk på Long John Silver och flirtade oskyldigt men skamlöst med killar på the mall i närmsta stad. Sedan åkte vi hem i den becksvarta natten och lightening bugs exploderade i tusentals små eldpartiklar mot fönsterrutan medan vi körde. Jag minns att känslan av lycka var överväldigande. Och att jag inte ville att det skulle ta slut. Det är därför jag aldrig får nog av bitterljuv, romantisk countrymusik. För den berättar min historia. Om mitt Amerika. Långt bortom Hollywood och Desperate Housewives. The heartland som jag lärde mig älska en gång för länge sedan och där en liten bit av mitt hjärta alltid kommer att finns kvar.

Kenny Chesney – I Go Back

Absent friends

One world people! With room for all kinds of thoughts, opinions and views. But when it comes down to it, we are not very different after all. I am extremely thankful to have been able to experience some of the globe first hand. But even though the world seems a smaller place than when my grandma was young, it is still to darn big! And I wish you were just a short drive down the road. Because it all started with you. With pickup trucks and lightning bugs. Red dirt and warm hearts. And friends, I am so grateful --more than you will ever know. Thank you!

Brooks & Dunn – Red Dirt Road