Som väntat var det en lömsk känsla som genomsyrade stan ikväll. Och särskilt slug var den såklart runt Lilla torg/Gamla Väster hooden. Vapen tycktes lura innanför varje konstymklätt skjortbröst och vid ett flertal tillfällen kändes det som om jag var med i ett avsnitt av Sopranos. Jag överväldigades av en desperat längtan efter stort hår, svarta stilettklackar och leopardmönstrade linnen i glansigaste polyester. Och jag letade, efter min Uzi, men trots att jag sökte ögonkontakt med de lömskaste av de lömska (och de är många här i södern) så var det ingen som nappade. Valrossmustascher passerade i revy och personer med uppknäppta skjortor och glänsande guldkedjor (vadå, jag har aldrig hävdat att jag inte är fördomsfull) betraktade mig roat när jag viskade fram min förfrågan. I ett sista desperat försök ringde jag en gammal bekant i (du blir dödad bara du råkar blinka) Rosengård. "Uzi? Pistol?" sa han roat. "Du, jag jobbar som arbetsförmedlare och har inga närmare kontakter med den undre världen." Andlöst la jag på telefonluren. Verkligen förvirrande det här. Det var ju så lätt för Expressens reporter, herr Diamant (säkerligen ett namn som gått i arv i generationer inom familjen), som på fem timmar blankt lyckades köpa sig en läckerbit till pistol. Fast vi rör oss kanske i olika cirklar, herr Diamant och jag. Sedan har han ju ett väldigt coolt namn också. Det kanske krävs. Hur låter Electra Nilsson?http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2187290/vi-koper-vapen-pa-fem-timmar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar