Jag har kallats pretentiös. Och kvasiintellektuell. Jag tycker inte att Nobelpriset i litteratur ska gå till Astrid Lindgren (trots att hon gjort så många barn glada) och jag är inte särskilt intresserad av de litterära förtjänsterna hos våra svenska deckarförfattare. Jag tycker inte att allt som är skrivet automatiskt är litteratur. Det krävs någonting mer, någonting större. Konsten måste fungera som en väg någonstans -- ut eller in eller bort -- det beror på. Men långt där inne i hjärtat ska det kännas. När jag ser en tavla, läser en dikt eller en bok. Inte alltid. Men för att jag ska gå med på att kalla någonting för konst, någon för poet eller författare. Jag avgudar Marina Tvetaeva. Just därför att hennes ord går rakt in i mig. Lämnar mig hudlös. Men kanske framför allt därför att de fortsätter att bränna bakom ögonlocken långt efter att jag lagt ifrån mig boken och gått ut. Det, är konst för mig.
"Where does this tenderness come from?
These are not the - first curls I
have stroked slowly - and lips I
have known are - darker than yours
as stars rise often and go out again
(where does this tenderness come from?)
so many eyes have risen and died out
in front of these eyes of mine.
and yet no such song have
I heard in the darkness of night before,
(where does this tenderness come from?):
here, on the ribs of the singer.
Where does this tenderness come from?
And what shall I do with it, young
sly singer, just passing by?
Your lashes are - longer than anyone's."
Marina Tvetaeva 1916
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar