Oink!

Idag har jag druckit saften från tre citroner och länsat honungsburken. Och jag tänker att jag känner mig som den här lilla grisen. Som folk lägger upp på facebook -- en liten, pigg och rultig kulting med röda stövlar. Vad som än händer, vad han än tar sig för så är det fel. Han kan inte hjälpa det -- det är stövlarna som ställer till det. En gris har bara inte skodon, så enkelt är det. Han kan vara hur pigg och rultig som helst, situationen blir inte bättre av det. Tanken slår mig att jag kan sudda lite i kanterna. Då skulle allt bli mycket enklare. Men jag känner mig själv. Jag är inte särskilt enkel att tämja -- ens för mig själv. När en kollega skriker "man ska knulla inte kriga" på måndagsfikan reagerar jag inte fördelaktigt. När jag blir störd två minuter efter att jag avlutat en konversation (av den jag hade konversationen med) så blir jag irriterad. Och jag biter sällan ihop. Det har jag alltid sett som ett friskhetstecken och det är väl egentligen det som är problemet. Det är omöjligt att ändra på någonting som jag ser som en tillgång. Så länge leve min lilla rödskodda förebild!

Hallå till det som var...

Ni som var mitt liv för fem år sedan. Alla er som jag återsåg inatt. Fast jag inte skulle. Ett annat liv, men ändå just nu. Medan jag drack fina viner och drömde mig tillbaka till Alianzatider. Baguetter från Donau och tysta cykelturer genom stan. Tack för att ni var där. Att ni fick mig att se det viktiga. Det som spelar roll.  Jag önskar att jag kunde tagit ett foto på varenda en av er -- ni som förändrat mitt liv. Gett mig ett liv. After all. Och allt på grund av en busstur. Jag kan inte sova nu. Ni är för levande. Jag är full av vin och minnen. Snälla försvinn inte.

Josh Ritter – Bone Of Song

Jävlar, det är redan morgon...

Jag borde gå och lägga mig....som gott folk gör. Men jag är nyss hemkommen och full av minnen. Så jag följer med dig hem i kväll, för jag vill inte vara själv. Och det var precis som vanligt, undrar om det kommer att kännas annorlunda i morgon. För nu känns det helt rätt. Valet. Du såklart. Inte han med den vackra hållningen. Eller han med den sorgsna själen. Som jag gillade som bäst. Utan du.... Du som är värd att dö för. Du som är den vackraste jag vet. Den finaste. Din dans. Ditt tal. Dina tankar. Så rättrådig. Så ung men så gammal. Äldst. På något sätt. Jag kände ingenting. Ingenting. Desto mer när jag såg henne i eftermiddag. Som jag aldrig riktigt tappat. Som jag förlorat, men som alltid stannat kvar. Saknad. Alltid. Valsat runt. Sett. Lett. Som vi var. Så små. Alltid tillsammans. Och jag ville vara du. "Don't be a stranger", vilken jävla klyscha! Men jag tror dig. Eftersom vi delat precis allt. Bugg, Shake, Jenka, Calippo, Diggilo Diggiley, Refreshers, Thomas och Håkan. Vem är de idag? Vem är du idag? Låt mig veta. Jag saknar dig!

Igår

Jag har sett makten. Den var inget charmtroll. Den behövde inte prata för att höra sin egen röst. Den var så klart lysande och helt självklar. Hård som flinta, men empatisk och med en känsla för rättvisa och godhet. Men också ganska ensam. Eftersom alla agnar skingrades för vinden när den trädde in. Tupparna sökte skydd i grupptillhörigheten, i vanan. När alla stora ord föll platta och tomheten fylldes. Av en enda människa. Så stor i anden att jag nästan började gråta. När han plötsligt stod där framför mig, sträckte fram handen och sa: "Jag har hört så mycket om dig." År av erfarenhet på nacken. Och jag kläckte ur mig något töntigt skämt. Sådär liksom. Som jag ju gör. Och såg på medan alla ögon i rummet centrerades vid en enda punkt. Hur de i hemlighet avundsjukt svärmade men valde att inte våga. Som på skolgården. Fast inte precis. Kom jag på när jag tänkt: Herregud, kommer vi aldrig längre än lekhagen? För jag mindes varför. A matter of respect. På gränsen till rädsla. Han som stod framför mig var länge Malmös mäktigaste man. När jag skakade hans hand försod jag varför. Sedan hängde vi. Maktmannen och jag. För att hon som blivit min mentor, som jag har allt att tacka för, sagt de allra vackraste saker om mig. Som den stolta läraren hon är. Medan avundsjuka, nyfikna och småaktiga blickar följde oss och huvuden vändes.

Det här kommer att bli bra. Riktigt bra.

Fyra årstider

It's been a lifetime. Sedan jag sa:  "Do you want to climb trees with me?", och sedan "I do."

Och vi läste Shakespeare och Wilde och skrev i takt varje natt. Flyttade tvärs över tre tidszoner. Till mjuka cardigans och ljuvlig höst i New York. Färgsprakande, krasande löv på väg till jobbet. Och levande ljus som fladdrade i den varma loftvåningen när höststormarna drog över gatorna. 

Vintern. Tjocka, stickade tröjor och varm choklad med marshmallows och stora tunga blåbärsmuffins på stamfiket runt hörnan. Blueskvällar med Muddy Waters brummande i stereon och whiskey och vodka i små lilafärgade shotglas. 

Våren i Central Park. Min fantastiska midjekorta skinnjacka och träden som liksom över en natt förvandlades från spretiga, kala skelett till livfulla, mjuka bollar av skir grönska. Morgnar när luften var så lätt och luftig att jag flöt fram. Mötande ansikten som plötsligt tycktes öppnare och mindre stressade. Och dagarna i slutet på mars när det var som om hela staden långsamt tog ett djupt andetag och  blåste ut vinterns isande kyla och mörker. 

Sommaren som kom med lätta, fluffiga kjolar och svalkande drinkar. Leende vinkvällar på balkongen över Hudson floden och långa, lata dagar vid havet i Maine som avslutades i skymningen över skummande kall öl och hummer och färska krabbor. 

Och vi. Som var som vi alltid skulle vara. Tillsammans. Oerfarna, otåliga och vansinnigt förälskade. Aldrig försiktiga, två bulldozers som möttes i natten. Och orden blev mycket riktigt för många. För hårda. Så granitfasta att vi tillslut försvann. Suddades ut. Brast. Slets isär. Och bara kunde titta på. En dag skriver jag en bok om oss. Jag hoppas du ler när du läser den.

   

David Bowie – Strangers When We Meet

CG by nite

Jag träffade en Tony Fermano inatt. Italienskt påbrå och maffialook. Och en paddman i grisskär skjorta och backslick som envisades med att förfölja mig. Sedan dök du upp. Efter att din vän snurrat mig och Julia runt, runt på dansgolvet tills vi var helt snurriga.
 "My friend is kind of aggressive", sa du med ett snett leende. 

Du kändes lyckad. Riskanalytiker i Köpenhamn. Kläder av högsta kvalitet och en fäbless för siffror.
"But that's ok cause otherwise I wouldn't have met you...". 

 Och du såg ut som om du faktiskt menade det. Fast jag var såklart ändå tvungen att retas och fråga om du övat på den repliken länge framför spegeln. Sedan kom jag på att jag slutat röra mig, bara för att du var så strålande, nästan genomskinlig där på dansgolvet. Du berättade att du hade en japansk mamma och en dansk pappa. Att du stod till höger på den politiska skalan."(After all, I am a risk assessment analyst)". Igen, detta leende. Och jag visste att jag var tvungen att gå trots att jag kanske ville stanna kvar lite längre. Det var din blick som fångade mig. En öppenhet och brist på rädsla. Som om livet var snällt och det var ett normaltillstånd. Till höger om mig, en bit från dansgolvet satt paddmannen och stirrade som hypnotiserad på oss. Och jag ville så förtvivlat gärna. I en tid för länge sedan, när jag var någon annan.  

"I've got to go", sa jag när du tog mina händer. 

Din blick skärptes. 
"Somebody... is waiting for me", hade jag på tungan.  Men jag hann inte.
"No, don't tell me",  sa du. "I don't want to know." 

Så jag kramade dig. Sedan gick jag förbi den uppmärksamme paddmannen och tog min jacka.
"Jag är klar för ikväll", sa Julia och lösgjorde sig från din dansante vän som tyckte att hon skulle passa i hans kollektion.

Din blick följde mig när jag gick ut genom exitdörrarna.

Buss 20

Jaha. Jag borde ta mig i kragen och författa den där politiska artikeln idag. För ett politiskt magasin här i stan. Men nu när jag äntligen har chansen har jag plötsligt ingenting att säga. Inga sarkasmer, ingen ironi, inget slagkraftigt svar på kommentaren "men den nya krönikören måste ju vara rolig...kvinnor är sällan roliga." Detta från en herre som en gång stal en papegoja från en av Malmös lokala parker. Ryktas det iallafall. Vilket i och för sig är ett ganska roligt tilltag, men kanske inte så lämpligt om man är kommunalråd. Och så drack jag såklart alldeles för mycket vin igår och är därför mycket medveten om mitt huvud idag. Men natten var värd huvudvärken. Dansgolvet var knökfullt, baren välbesökt och basen överröstade melodin. Jag ägnade mig åt att försöka undkomma ett styck yngling med backslick och rosa skjorta och träffade en italiensk, guldkedjebärande maffiaman som hette (brace yourselves) --Tony. Ja, jag erkänner att jag blev lite galen när han sa sitt namn. Riskanalytikerna hade lämnat både sina portföljer och sina kapitalistiska umbäranden hemma och koncentrerade sig på att vara charmanta och dansanta. Och pop-pojkar i all ära, men de ligger verkligen i lä när det gäller raggningsrepliker.
"Jag har knappt sovit någonting inatt." (Sagt med allvarsam stämma och sneglande hundögon under poplugg.) "Fastnade med Idioten av Dostojevskij" står sig slätt mot --
"My friend is kind of aggressive", (detta sedan en främling plötsligt grabbat tag i min hand och börjat svinga runt mig i en vild dans som slutade med att jag törnade in i magen på honom) "but that´s ok cause otherwise I'd never have met you!" Fast den bästa raggningsrepliken jag någonsin hört yttrades utan tvekan av den ljuslockiga killen med hatt och stor backpack på ryggen som stegade fram till mig på en tom buss i ett sensommar Malmö för länge sedan.
"Ursäkta, vart går den här bussen?" sa han. Och förändrade mitt liv för alltid.

Bekännelse

Jag tycker om när människor faller utanför och mellan ramarna. Jag gillar det oväntade och det unika. Därför har jag inte några problem med att bekänna färg, trots att det är lite pinsamt. Vänner, jag kommer aldrig att sluta att tjusas av Ulf Lundell. Och ja, jag är på det klara med att han är en sexist med en ofta vidrigt, medeltidsaktig syn på könen. Jag är såklart även medveten om att han faller under kategorin gubbslem och att madonna/hora konceptet ligger honom varmt om hjärtat. Men jag kan inte rå för det. Jag är hjälplöst fascinerad och han slutar aldrig beröra mig. "En varg söker sin flock" är fortfarande någonting av det vackraste jag läst. Och om jag får välja en låt, bara en, så blir det såklart Isabella. Som varit med mig i ett kyligt, vodkaindränkt Ryssland och genom åren i ett själviskt och intellektuellt begränsat Amerika och sedan tillbaka över jordklotet igen. "Åh, om jag bara för en sekund fick vara Isabella," sa jag på en dejt en gång. Och fortsatte, "if a man would write me a song like Isabella I would marry him right then and there". Allting stannade upp. Mannen på andra sidan bordet betraktade mig andlöst och för en sekund blev jag faktiskt rädd att han skulle falla ner på knä. Och att jag skulle svara ja bara för att ögonblicket var så spontant och romantiskt. Men han lät det passera och det var först senare, på en bensinmack i höjd med Norrköping som jag äntligen sa ja.

Ulf Lundell – Isabella

Defining moments

Så har jag då äntligen sett mr Moneybrother. Stilig som få är han, och med en stämma med det rätta raspet. Fast när det kommer till kritan så måste jag erkänna att jag inte är alltför begeistrad. Det är för trevligt, så trevligt att det inte sällan blir både banalt och lite enkelspårigt grabbigt. Bäst var han när han gjorde en cover på underbart vackra Downtown train av Tom Waits. Originalet har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den gick på repeat den där första magiska ankomstdagen i Moskva. Jag minns att jag stod vid fönstret i mitt studentrum på fjortonde våningen. Det var blåsigt och grått. Utanför stod en jättelik ek och en vit plastkasse lekte tafatt mellan grenarna. Jag följde dess dans och kände i hela kroppen att livet nu var oåterkalleligt förändrat, att någonting nytt hade tagit sin början och att jag inte hade kunnat vända om även om jag hade velat. Det finns en handfull ögonblick som definierar riktningen på ditt liv. Detta var ett av mina. För just då, just där i fönstret i det främmande land som från och med nu var hemma, var mitt liv förändrat för alltid. Det minnet tog han fram Pengabrorsan. Och bara det var värt biljettpriset.

Moneybrother – Downtown Train (Tåget Som Går In Till Stan)

Miss business

I morgon natt ska jag bo på hotell. Ensam. För pengar som inte är mina. Det känns härligt/fasansfullt vuxet. Att åka på jobbkonferens i en stad x antal timmar bort i två dygn. För jag är professionell. Det måste man vara i en arbetssituation. Speciellt i morse när jag hamnade i konflikt med Sven-Åke tråkmåns om vem som skulle sätta på kaffet på kontoret. Då var jag verkligen business woman med stort W. Eller när jag i smyg placerade vår fruktansvärt läskiga skyltdocka bakom min kollegas dörr -- så att den kraftfulla gestalten skrämde livet ur honom när han tumlade in en smula sömnig och tufsig en morgon i förra veckan. För att inte tala om att jag aldrig kan låta bli att provoceras av den generella jargong av gubbighet som präglar verksamheten. Och missförstå mig rätt nu, jag hyser ofta en stark kärlek till gubben. Men det funkar inte om nämnda åldring är en sexist som tillskriver mig vissa bestämda egenskaper på grund av att jag råkar vara av kvinnligt kön. Då slår jag bakut. Så nej, jag får väl erkänna att jag inte är särskilt professionell alla gånger. Men jag är iallafall bra på att låtsas. Därför rullar jag ihop mig till en glad liten boll i hotellsängen i morgon. Och känner mig härligt vuxen och mogen.

Fiona Apple – Criminal

Hitlerapelsinens återkomst

När jag tänker efter var det inte särskilt moget. Men oj vad jag saknar er ibland. Särskilt när rollen jag axlar nu känns alltför tunggrodd och mitt ansvar oändligt. Eller, inte direkt er som personer, nog mer som grupp, som ett helhetskoncept -- jag som aldrig velat begränsas av något så fånigt som grupptillhörighet. Men med er fanns det en dynamik, en rymd i tanken och en humor som gränsade det absurda. Jag undrar: Chefen, hur valde han ut oss? "Hm, låt mig se -- vi tar åtta orginella och kraftfulla individer, sedan placerar vi dem i en tät, sammansvetsad arbetsgrupp där de inte har någonstans att fly -- och så ser vi vad som händer." Och visst, det var spänt ibland. Och ja, ni irriterade mig -- varenda dag och varenda en av er. Men jösses vad jag skrattade. Så jag kiknade och tårarna sprutade. När jag jagade runt och letade Hitlermustaschprydd frukt i mitt skrivbord. Lekte tafatt i korridorerna mellan kontoren och fräste och spottade när jag släntrade förbi ditt skrivbord. Retade kristdemokrater och moderater och muskelstinna byggjobbare på lunchen. Kastade runt med blåa silikonägg och spelade töntig, åldersstigen honky-tonk före och efter besökstiden. Det är tyngre nu. Mer givande på många sätt -- ett utmanande klimat och en möjlighet att växa upp till trädtopparna. Men ibland längtar jag lite efter känslan av lätthet och ett bubblande, fräsande, levande anything goes!

Fokus är off och så förbannat fel!

 Fem smarta bröstövningar!
(så blir du av med hänget och klarar penntricket)

Artikeln som gör honom till din bästa älskare
(lämna artikel framme i smyg!)

Och naturligtvis favoriten -- vilken kändisstil har du? 

Ursäkta, men är det bara jag som blir förbannad när ovanstående headlines möter mig i tidningsmontern? Jag menar, exakt hur osmarta tror publicisterna att vi kvinnor faktiskt är? Är detta vad de tror att vi går igång på? Ibland faller jag till föga och inhandlar någon blaska där dessa eller liknande frågeställningar behandlas och det slutar alltid med att jag irriterat förpassar den till papperskorgen innan jag ens läst igenom halva. Och så sitter jag där, med min ilska och skam. Vad är det för budskap vi prackar på dagens tonåringar? Ungdomsarbetslösheten uppgår till 25% och 40% av de som är arbetslösa är under 25 år. Men du, jag är lite upptagen med mina bröstövningar just nu. Så jag har inte tid att diskutera det --men kom hit så ska jag förklara det där med penntricket. Det är aldrig för tidigt att börja träna. Och lilla vän, du känner dig pressad till analsex säger du? Men du, jag har en artikel här --den handlar om hur du gör "honom" till din bästa älskare. Lämna den framme så är han snart lite mer sexuellt upplyst. Sedan är du ju i en ålder när du inte vet vem du är ännu. Du letar och provar dig fram. Du är inte sällan förvirrad och osäker. Men du, vad kan då vara bättre än att du får jämföra dig med Victoria Beckham och andra hälsosamma kvinnor i 30-års åldern? Så ta det här testet honey! Och lämna det där med politik och att styra världen åt mig. Jag ska ta tag i det snart --så snart jag är klar med penntricket.

Embrace the nerd within!

Jag är en flitig förespråkare av att ta väl hand om den inre nörden. Som jag ser det har nördigheten många förtjänster och fördelar. Livet blir inte roligare än du gör det, men med hjälp av nörden blir det lite roligare, jag lovar. Jag har tur. Det finns en del lätt galenskap inom familjen, så jag socialiserades tidigt in i rollen och idag är jag ytterst tacksam för det. Att vara nörd är intressant, originellt och framförallt förbenat mycket roligare än att sträva efter likformighet. För vem vill egentligen vara som alla andra? Visst kan det vara bekvämt att smälta in, men knappas särskilt kul i längden. Så gör dig själv en tjänst och släpp alla tankar på politisk korrekthet. Sträck på ryggen och räck lång tunga åt Jante. Och när du ändå är igång, slå på stereon och kicka igång din inre nörd med hjälp av guldkornet Merle Haggard – Okie From Muskogee. 

Sunny sunday!

Jag älskar idag. Trots att jag bråkat med Excel och betalat räkningar. För jag har en ny, vacker, kopparfärgad blus på mig. Och mäktig, amerikansk bilrock i min stereo. Och solen har tittat fram och färgar allting gyllene. I huvudet planerar jag min resa tillbaka till "the heartland" och mitt återtåg till vackraste Sankt Petersburg nästa vår. Och jag förundras över att allt som varit sönder kan lagas igen. Och så äter jag hemmagjord, gräddig polkagrisglass och dricker nymalet kaffe ur en storblommig kopp med guldkant.

Five For Fighting – Chances

Det annorlunda

De finns människor som går sin egen väg. De känner sig ofta annorlunda, ibland utanför, men egentligen är de bara bra på att tänka och göra utanför boxen. När det kommer till kritan tror jag är vi alla är stöpta i ungefär samma form och att individualismens fokus på att vara unik mest är en chimär. Men det finns beteenden som faktiskt är annorlunda. Ett annorlunda som varken är charmigt eller unikt, bara sorgligt, enerverande och ibland förfärande. Människor vars beteende är så främmande att det ter sig omänskligt och skrämmande. När blir det annorlunda konstigt? Ja, vi drar förstås inte gränsen på samma ställe du och jag. Men det finns vissa saker som de flesta av oss nog har svårt att relatera till --som mord, våldtäkt eller krig. Fast egentligen --varför är dessa teman så främmande? Konflikten mellan Hutu och Tutsi i Rwanda som ledde till ett av vår tids stora folkmord, eller inbördeskriget på Europas bakgård i forna Jugoslavien -- med sina massvåldtäkter, massgravar och massakrer. Var dessa människor verkligen så olika dig och mig? Troligen inte. Istället måste jag citera Ibsen: "Det är nog så att onda dagar föder onda tankar."

Josh Ritter – Girl In The War

An ode to romance

foto@ninnouchka

Jag är en hopplös romantiker. Men då menar jag inte den skinande, plastiga och fyrkantiga typen av romantik alá röda rosor, middag med levande ljus och pojke möter flicka. Istället förtrollas jag av det vilda, det oväntade och det komplicerade. Av vindpinade, öde hedar och karga kustlinjer där vågorna piskar mot svart, blänkande sten. Varm choklad med rom framför brasan i knarriga gamla skinnfåtöljer på en engelsk pub. Oväntade möten med förtrollande förtrolighet och gamla dammiga böcker med snirkliga inskriptioner. Så jag kan fantisera om vem som läst och ägt dem tidigare. Mörka små antikvariat som luktar mögel och minnen och som drivs av gamla knarriga gummor och gubbar och ekande, tomma tågstationer i gryningsljuset. Mina ögonblick är inte enkla, eller glansiga, eller odelat vackra. Men det är nog därför de berör mig så djupt. I glansig perfektion finns ingen strävan. No forward movement. Och jag vill ha mer, alltid mer -- än det som syns på ytan.

Glimrande dubbelmoral

foto@ninnouchka

Idag har jag sett hopplöst vackra rosor! Som fått mig att vilja sadla om och bli trädgårdsmästare. Eller iallafall flytta ut på landet. Och sedan var steget inte långt till Henry David Thoreau´s rader:

"I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived."

Och det är ju hopplöst romantiskt förstås. Men sedan kom jag på att den gode Henry (under sin skogsvistelse) dagligen besöktes av en kvinna som tog hand om tvätt och städning samt lagade hans mat. Let´s give him an A for effort though!

After hours

foto@ninnouchka

Det är någonting mycket osvenskt med den första halvtimmen efter stängning. Samstämmigheten ligger som en tät filt över nattklubbsutgångarna och vi sträcker ut armarna och omfamnar varandra och världen. I denna stund ger hjärnan efter totalt för hjärtat och vi formar en enda stor pool av förståelse och värme, av lusta och desperation och av medkänsla och ensamhet.

De sista desperata raggningsförsöken. Tjejen som gråter mot sin kompis axel medan hon upprepar, "men jag älskar honom, men jag älskar honom". Killarna som ger sin taxi till två överförfriskade unga tjejer. Mannen som klappar mig på kinden och säger att livet är svårt. Den främmande killen som skyndar fram mot en kräkande tjej och håller undan hennes hår. Emma som kramar mig och viskar att hon älskar mig. Alla dessa scener är klippta ur samma mall och ofrånkomligen utspelade sig liknande scenarion runt om Sverige i natt. Och på något vis lyckas det vara både sjaskigt och vackert på en och samma gång.

Förtrollande --Kate Bush – Breathing

En handfull ögonblick och paj

foto@ninnouchka

Dagens låtval: Joseph Arthur – Honey And The Moon

Möten. Tillfällen som ofta kommer mycket oväntat och som du sedan av olika anledningar bär med dig under en lång tid framöver. När du faktiskt inte bara möter utan också ser en annan människa. De flesta personer vi träffar förblir just det, personer vi träffar/träffat... varken mer eller mindre. Men ibland, när du minst anar, ramlar du raklång över en människa och ett öde som faktiskt berör dig. Jag bär med mig en handfull sådana möten. Inte fler än så. Gemensamt för dem alla är att jag sedan aldrig träffat personen igen. En tjej som jag kom i samspråk med en sen natt när jag själv var strandsatt på Hauptbahnhof i Berlin. En kille jag hamnade bredvid en gång när jag flög mellan Washington till Reykjavik. En f.d kollega som jag egentligen aldrig pratat med förrän vi hamnade vid samma barbord en sen och alkoholstinn natt. Och jag tror det är precis vetskapen om att vi aldrig kommer att ses igen som krävs för att känslan ska bli så förtrolig. Det är rätt häftigt om man tänker efter --att någonstans därute vandrar det omkring en handfull människor som faktiskt vet saker om mig som inte ens mina närmsta vänner har en aning om.

Nu ska jag baka rabarber/hallonpaj! Murr!