Du ringer mig. Du stammar. Du bjuder upp mig för Saint Patric's day. När du hör att jag är på väg upp till Stockholm redan på onsdag stammar du ännu mer. Sedan vill du att jag ska komma och bo med dig, i ditt hus redan på onsdag kväll. Och jag försöker läsa mellan raderna. Jag försöker höra på ditt tonläge. Vad du egentligen vill mig. Jag tas tillbaka till en vinter som var så kall att jag trodde jag skulle frysa ihjäl. När mitt hjärta gick i tusen bitar och det svåraste var att stå upprätt. När jag grät tusen tårar, (som frös till is innan de nådde marken) och allt jag kunde se, allt jag kunde tänka på var dina händer som skar den där kycklingsmörgåsen i två bitar och resolut placerade den ena framför mig. Valkiga, ärrade -- med bräckliga handleder. Och du rörde om i grytan med soppa som förvandlades till aska i min mun. Orden: (som var få, men som gick rakt in) lämnade mig förintad och tillintetgjord och darrande. Sedan. Drog jag min vinröda väska över den isiga uppfarten och allt var plötsligt taggar och skarpa kanter och dis. Jag har darrat i sju veckor.
Nu darrar jag ännu mer.
Emil Jensen – Gått mig i blodet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar