Jag tror jag måste sluta med det här nu. Jag tror jag måste ge mig och faktiskt se Irish som det han var. En guldtacka någon tappat i vägrenen, (men en guldtacka som visade sig vara av rent, sprillans kattguld), någonting som fick mig att ta steget ut och bort (in i en skrämmande ovisshet som på så vis föreföll lite mindre skrämmande och oviss). Det första spröda vårlövet, (som alltid, alltid är förutbestämt att vissna och dö redan innan hösten kommer) eller en ensam, men bländande solstråle vars enda mening var att guida mig mot min alldeles egen skatt. (Som ju då inte handlar om att binda mig vid en sjukligt svartsjuk man med alkoholbesvär.) Jag tror jag måste sluta romantisera och använda dramatiska strofer. För faktum är att vi aldrig någonsin hade kunnat fungera. (Ja, ni har rätt, ni har haft rätt hela tiden såklart.) Faktum är att de problem som fanns, fanns redan från dag ett. Inatt när jag ramlade hem så kände jag det in i märgen. "Varför i helvete har jag en hang-up på en sådan mans nävar -- när det aldrig någonsin fanns någon framtid?" Så, jag lägger ner honom nu. Inte därför att han inte är värd min tid, utan därför att hans tid är slut.
Och min har just börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar