Jaha. Så harbettet från dejtingsighten var på plats. (Malmö är verkligen för jävla, fucking litet!) Och, han kunde naturligtvis inte sluta glo, men vågade (såklart) inte komma fram och fråga: är det du? Är det verkligen du? (Jag är nog ganska lätt att känna igen -- rött hår i kaskad och allt det där.) Julia irriterade sig på alla skallar, på slemmiga puffluggar som helt öppet spanade på hennes ända, och på mig som ständigt fann en anledning att referera till den gode Irish. Jag irriterades av rutiga skjortor, (som jag tvingades putta bort på dansgolvet eftersom de envisades med att dansa på oss) på herr Bosnier, (från hundra år sedan) som tydligen fortfarande när romantiska drömmar om "sin rödhåriga blomma". (Eftersom jag sett honom knalla runt på stan i mjukisbyxor har han inte mycket för sina svärmerier.) Och nu är jag hemma. I morgon ska jag träffa mannen med orden för att äntligen få tillbaka den film han lånat. Sedan är det hela ett avslutat kapitel. I veckan ska jag träffa en man som äger en båt. Jag har tagit mig på att fixa denna (hur jag nu ska klara av detta vet jag inte riktigt). Jag ska även på dejt med en käck person (som liknar Björn Söder rasande mycket) bara för att jag har så dåligt samvete för att jag inte varit den snällaste av personer i vår korrespondens. Så ja, det rullar. Men nej, jag har inte glömt dig. Du är med mig. Ganska ständigt. Och ja, jag saknar dig, men jag börjar kunna se ut nu.
Southern Shores – Grande Comore
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar