Sorry, but...

Du la armen om mig när vi gick nedför gatan. Du stannade upp, drog mig tätt, tätt intill och såg mig i ögonen, länge. (Precis som han.) Och jag ville säga: Ja. Jag ville säga: Vi kör. Men jag kan inte. För gatan vi gick nedför är inte vår. Den är min och hans. Baren där vi drack våra öl är inte neutral mark. Den är min och hans. Torget där du kysste mig är brännhett av minnen som skälver och etsar. En sommar av what ifs som hetsar fram tårar och tankar och ord. Som inte har någonting att göra med dig. Men allt med honom. Så, jag drar ut pluggen nu. Bara för att jag helt enkelt måste det. Jag är på plats här i mitt älskade Malmö, men mitt hjärta blev kvar i Stockholm den där brustna vinternatten för många veckor sedan. Det kommer att ta ett tag att hämta hem det.