Jag har mött honom i ett kylslaget land två flygtimmar bort. Jag har mött honom på buss tjugo en varm sensommarkväll i hjärtat av Malmö. Jag har hittat honom på en stol, på en stökig fest, när jag minst av allt anade det. Och jag har mött honom, blivit ifrågasatt av honom, mitt i ett sjudande Cuba café när sommarnatten var som sammet. Så, är det fel av mig att vilja se stjärnor? Är det fel av mig att vilja dansa nedför gatan? Är det fel av mig att vilja se filmen med hela hjärtat? Att vilja skaka av nervositet, att vilja känna hjärtat slå hela vägen ner till tårna, att se en enda (om så bara för en sekund) därför att jag helt enkelt inte har behov av att se någon annan. Jag lever bara en gång. Jag har ett liv. Och jag tänker fortsätta köra i hundraåttio. Jag tänker inte göra halvdana, säkra val bara för att det är enklare. Jag tänker leva med hjärtat, tuta vidare in i framtiden. Och lämna mitt bagage bakom mig. Det behöver inte vara svårare än så.
Alanis Morissette – In Praise Of The Vulnerable Man
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar