Ok, det är väldigt tydligt att jag inte är redo. Ok, det är väldigt tydligt att hans ansikte fortfarande bränner, etsar, på min näthinna. Jag ser på andra och hjärtat hoppar till lite. Jag pratar med andra och det spritter till lite i själen. Och jag tänker: "kanske..." Sedan tror jag att jag ser honom (på den stökiga bar där vi möttes en sommar i ett annat liv) och det känns som om jag ska hoppa ur mina egna skor. Jag går ner på knä, jag faller, ända ner till golvet. Sedan upptäcker jag att de inte är han. Att de har samma färger, men andra ögon. Att de har samma nacke, men inte samma panna. Samma blick, men andra händer. Som (igen) är alltför polerade, alltför vita. Tack och lov att han inte vet. Tack och lov att han inte har någon aning. Hur djupt han gått. Att han fått ner mig på knä. (Mig!) Att jag ser honom och tappar andan (trots att han är långt borta) och att mitt hjärta fortfarande har no vacancies stämplat tvärsöver sin glittrande yta.
Jävla skit, detta kommer att ta längre tid än jag trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar