Denna gången var annorlunda. Denna gången gick närmare. Och min eviga instinkt att fly förblev fast förborgad under ytan. Konversationen var som vanligt glimrande och dina ögon så fruktansvärt blå. Mitt liv kom på tal (precis som jag trodde) och jag såg mig plötsligt utifrån. Fast genom din lins. Den formade ett intrikat porträtt av en kvinna som alltid gått sin egen väg (kosta vad det kosta vill.) Och medan du såg på mig kunde jag skaka av mig de mörka månader som passerat och växa mig större, starkare och klokare. Jag är vuxen nu. Jag känner mig vuxen nu. (Skillnaden mellan att vara och att känna kan vara milsvid.) Vi pratade politik. Vi pratade liv och Ryssland. Vi pratade statsvetenskap och empiri. Kontext och feminism. Och som alltid var vi på samma våglängd. Du envisades (som vanligt) med att betala och som tack gav jag dig en politisk pin (som jag hittat i min cykelkorg på vägen). Du fäste den genast på ditt rockuppslag och log med hela ansiktet. Du är en sån som kan betyda någonting. Du är vuxen. Du är man. Men jag är ovan vid män. Pojkar har jag hanterat i hela mitt liv, men få män har kommit i min väg. Så, jag signar ut nu. Iallafall för en stund.
Noah And The Whale – Life Is Life
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar