Jag drömmer om dig fortfarande. Det är så jag vet att jag inte helt, fullt är över dig. Dagarna passerar och jag tänker mindre och mindre på dig. Du försvinner längre och längre bort och det vi delade känns mer och mer som en avlägsen dröm. Men jag kan inte gå tillbaka ännu. Jag avhåller mig medvetet från att se bakåt. Mot sommaren och hösten. För jag vet att det skulle sticka till, långt där inne om jag vände blicken mot september, oktober och november. Då allt fortfarande brändes. Då allt glittrade och var sprött men beständigt. Så, jag går vidare. En fot framför den andra, taktfast. Men jag springer inte längre. För jag har blivit mindre under de sista månaderna. Blekare och mer genomskinlig. Det har egentligen inte så mycket att göra med dig, du var bara det sista körsbäret på toppen (som någon annan åt upp medan jag fortfarande sträckte mig efter det), utan det är andra saker som spelar in. Men i mina drömmar finns du. När jag sover, skyddslös och utan möjlighet att påverka. Du blir suddigare och suddigare i konturerna för varje natt som går. Det enda som finns kvar när jag vaknar, det som bränner på min näthinna när jag gnuggar sömnen ur ögonen, sträcker på mig som en katt och hälsar på morgonen.
Är dina ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar