Jag är så glad. Så jävla tacksam. Att ni finns här, hos mig. Så olika. Som en spegel av den jag är. Ni formar en helhet och ett nät. Som fångar upp mig. Som leder mig rätt när jag går fel. Som står stadigt när korthuset faller, när det blixtrar omkring mig (som det ju ofta gör), när regnet aldrig tar slut och som får mig att le genom tårarna. Er jag ringer på väg hem från en dejt med en galning. Er jag pratar med i timmar, vänder ut och in för att få rätsida. Ni som följer med mig till en tom perrong, bara för att jag ska hitta ett coolt ställe att stå på inför mötet med "mannen med orden". Ni som peppar och hetsar. Ifrågasätter mina sanningar och lappar till mig verbalt ibland. Ni ställer svåra frågor. Ni har mord i blicken när jag inte spelar mina kort väl. Ni ler när jag ler. Ni oroar er när jag gråter. Ni fångar upp när jag faller. Utan er är jag skörare. Utan er är jag tunnare. Utan er är jag mindre färgglad. Ni har ingen aning om hur förtvivlat tacksam jag faktiskt är. Så tack! För att ni ser mig. Och låter mig vara just, precis den jag är.
First Aid Kit – Emmylou
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar