Förväntan

Ok. På måndag ska jag träffa mannen med orden. Mannen som säger skrämmande rätt saker precis hela tiden och som fått hjärnan att gå på högvarv i ett par dagar. Han som vill följa med till New York on a whim. Han som vill mötas mitt på en tom perrong i hjärtat av Malmö -- bara därför att ingen mötts så tidigare. Mannen som svarar exakt, precis som jag vill. Och, jag är redan sjukt nervös. Jag är redan in the moment, mitt på en perrong, när blir så blyg att jag blir retlig. När jag jag blir så blyg att jag vill undvika ögonkontakt, men tvingar mig själv att vända huvudet och möta ögon. (Blå.) Sedan vet jag att jag kommer att börja retas. (Ja, humor kan användas som ett mycket effektivt skydd.) Sedan vet jag att jag också kommer att terrorisera och kasta snö. Men, tänk om han har fula skor. Tänk om han har för korta byxor. Tänk om han har kabelstickad tröja. Tänk om han ser så trist ut att klockorna stannar. Efter Gallagher borde jag inte bry mig. Jag hade en relation i sju månader med en man som använde spetsiga cowboyboots (för att han tyckte de var snygga), stentvättade jeans med revärer (för att han tyckte det var snygga) och skjortor med knapparna uppknäppta till naveln. (För han tyckte det var snyggt.) Men fan, jag bryr mig visst. Och jag är förbaskat rädd att jag ska tro att han är rätt. När han egentligen är helt fel. Jösses!

Lykke Li – I Follow Rivers