bloggportalen

onsdag 30 november 2011

Scared

So, I´m kind of scared. I need you to leave for a while. (And you are. In a couple of weeks time.) Cause this is all moving way too fast. On the other hand, I´ve never been built for anything but speed. And I want you. Quite possibly for the rest of my days. But right now, I need air. My life is moving beyond me again. I need to fix things in my head. I need to make sure that I get this right. Because when you, an Irish catholic boy, choose to give a girl a ring, it´s not on a whim, it´s not a spur of the moment thing -- it´s for life. I think I might be ready for the rest of my life. But I have to make sure...

Kinnie Starr – Alright

tisdag 29 november 2011

Independence

Ikväll är jag sur. På min chef som väljer någon annan framför mig. På att alla mina blommor vissnat på fem röda (kanske för att passa mitt mood). På att jag inte längre orkar med att ge ens sextio procent på jobbet (jag är ju ändå på väg därifrån). Men mest därför att jag börjat om från noll på alla cylindrar de sista fem månaderna, och nu när jag är i hamn är jag trött och vill sova på samma ställe ett tag. Fast det får jag inte. Jag får inte lära mig grunderna i ett jobb jag älskar. Jag hinner helt enkelt inte. Jag får inte sitta runt fikabordet och störa mig på en chef som äter apelsin. Och jag får inte hänga med kollegor som sporrar och utmanar mig varenda eviga dag. I en kreativ miljö där ett tak inte är ett tak -- om det inte når till himlen. Det finns andra jobb, jag vet. Men när jag hänger på AMS (vilket är ganska ständigt nu för tiden) lyser de med sin frånvaro. Och jag vägrar vandra nedåt på stegen. Men jag vägrar vara arbetslös ännu mer, så vi får väl se vad jag tvingas inlåta mig med. Om jag ska se det positivt så har dessa månader gett mig världens mest komplicerade igelkott. Han säger: "With a brain like yours, you won´t be unemployed for long". Han knäböjer framför mig, lägger armarna om min midja och säger om och om igen: "Why, why, why, did´nt you call me right away when you found out? Why, Nina?" Och jag har inget bra svar. Bara att jag inte kommit så här långt för att falla tillbaka i fällan att luta mig så mycket på någon annan att jag snart inte kan gå ett enda steg själv. Bara att jag är livrädd för att tappa det jag byggt upp under dessa månader, den tilltro och styrka som är min och bara min. It´s you and I Gallagher, but I need alot of space to breathe. And I think you understand. Because you did always get me. Without any words. Without any explanations. Att vara med dig har alltid varit som att cykla sida vid sida längs en grusig skogsväg. Ibland ser jag en alldeles speciellt vacker fjäril och försvinner ut på min egen upptäcktsfärd ett tag. Jag kommer tillbaka till huvudstigen och berättar vad jag sett och i samma sekund som jag slutar tala kommer vi till en korsning. Till vänster ligger en sjö. Vi ser den glittra och glimma mot horisonten. Den högra mynnar ut i skogsklädda berg och jag känner hur det drar i benen: "Jag vill klättra", ropar jag och svänger av. När jag vänder mig om står du kvar och ler mot mig. "I´m going swimming, Nina." Sedan blåser du mig en kyss. Ropar: "Be careful up there". And we´re off. To a flying start. Helt säkra på att vi möts igen snart, snart.

måndag 28 november 2011

Jag tror...

Att den här bloggen riskerar att bli en regelrätt siraps och honungssoppa. På gränsen till för äckligt söt. Som vackert, men kräkframkallande spunnet socker i ljuvaste rosa eller skiraste vitt. Eller en hel kaka Marabou mjölkchoklad tätt följd av en påse sega råttor i skimrande, artificiella färger. Sockerchock och diabetesvarning nuförtiden. Och jag ber om ursäkt, men tyvärr, trots att livet på många sätt är svårt just nu (med uppsägning och sedvanlig och konstant skräck för olika inbillade åkommor) så är soluppgången det enda som existerar. Jag vill skrika från hustaken och stanna uppe hela natten, bara för att jag kan. För jag är förtrollad. Av en man med gröna, gröna ögon, svart hår och gräslig klädstil (fast den har dock blivit bättre sedan jag kom in i bilden). Jag har en konstant längtan att nipa honom i näsan och rufsa om hans hår. Och jag undrar om någon, någonstans, i någon tid, känt så här tidigare. Jag är såklart övertygad om att så inte är fallet. Precis som de andra två gångerna. Första gången minns jag att jag antastade människor på gatan. Jag flög på allehanda främlingar och frågade om de någonsin varit kära. Jag bad dem berätta om då, hur det var, vad hon/han hette. Hur det kändes när de vandrade hand i hand nedför gatan med bankande hjärtan. Jag får precis samma impulser idag, men är inte tjugotvå längre och därför något mer kontrollerad. Och så har jag ju min blogg. Som jag kan stoppa full med hur mycket socker jag vill. Som jag kan överösa med söta karameller, färgglatt, sockerstint "Gott och blandat" och sirapssliskig, men beroendeframkallande mjölkchoklad. Because seriously: Desto längre tid som går. Desto fler magiska minuter som passerar och blir till minnen. Well, honey, the worse it´s going to get.

But...

You´re difficult. You´re a pest. And you can be a total bitch.

Still: Howie Day – Oxygen

söndag 27 november 2011

Wonder

Lately the world seems translucent. Lately everything in it seems worth something. Climbing fences with you. Just because we can. Just because we dare. Dancing with you. On a crowded dancefloor where only you and I exist. Moving, at my own speed (because you always let me) but still in sync with your steps. To songs that make up my childhood memories.

Is this just a dream?

Irish thunder

"For Christmas I am going to get you something that you will wear for the rest of your life..."
 
Joshua Radin – We Are Only Getting Better

Just, so

"He´s got a heart of gold. But the world is not always kind to people with hearts of gold..."

Tonight

I think I love you. And that I´ve loved you for a long time without knowing it. Tonight you told me about wanting to buy me a ring. In Ireland. I had nothing to say to that. Except sometimes you can feel your life shifting. You can actually feel the gearwheels turning. This might be one of those times.

And once again: The Saw Doctors – Green And Red Of Mayo

lördag 26 november 2011

Ode to saturday

This life leaves me dumbfounded. This life leaves me flabbergasted. This trust I feel leaves me exhilirated at the core. And despite all. Despite everything. I am so bloody thankful to be here. Right now. And to be me.

 Daniel Adams-Ray – Gubben i lådan

fredag 25 november 2011

Jävlar!

Jaha, så infann sig då gruset i maskineriet. Jag blir så trött. Verkligen. På att livet alltid måste gå i 120. Nu när mitt kärleksliv äntligen nått någon sorts equilibrium så ska annat börja jävlas. Idag kallade chefen in mig igen (och inte till Savoy denna gången). Och cirkus två minuter senare var jag (troligen) uppsagd från och med den första januari (Vilket underbart sätt att börja ett nytt år!) Så ikväll är jag ledsen. Ikväll är jag tom. Jag dricker vin ur mitt allra finaste glas, bara för att fira att det trots allt är fredag. Men jag har bestämt mig för att ikväll får vara en ledsen kväll. Jag tänker tillåta mig att känna mig eländig och att gå och lägga mig tidigt. Sedan, i morgon, är det dags för kraft och krav igen. Men ikväll rullar jag ihop mig till en liten boll och gråter en smula. Jag dricker kaffe med mjölk, äter mintig, mörk choklad och går inåt på ett sätt som jag annars inte tillåter mig att göra. Och så tänker jag på Scarlett and the words simply roll of my tongue: "After all, tomorrow is another day".

torsdag 24 november 2011

Love song

You like really bad music. (Apart from the homeland tunes that you force me to listen to.) You sing along (with feeling) to "the first cut is the deepest" and I tell you it´s crap and to snap out of it. Then I think about playing you a real, true love song. But then I realize that it´s way too much to the point. Our point. Your point. And I don´t play it after all. Only in my mind.

Leonard Cohen – Suzanne

onsdag 23 november 2011

"In this life darling"

"And you ended up with a poor, Irish lad..." sa du när vi pratade om mitt arbete som är så långt från det du gör att du inte ens kan föreställa dig vad det handlar om. Som jag, att behöva dra in en miljon bara för att täcka mina egna omkostnader. Som jag, att bära ett ansvar mycket tyngre än vad mina axlar egentligen klarar av. Som jag, att ha förväntningar på mig som hade kunnat kväva mig om jag inte bet ifrån och skrek: "Sluta nu då!" Du handlar i metall. Du bygger basen, strukturen som allt centreras kring. Du lägger stängerna som bygger Reepalus Malmö, kör kranar hundra gånger större än du själv och vandrar gatan fram i gnistrande gul neon och kraftiga arbetskängor. Du gör det bra. Du gör det bäst. Och jag är så förbannat glad att du hade rätt och jag hade fel. Jag trodde inte det, men du, du visste redan den där ljumma sommarkvällen. Att min resa skulle sluta såhär, med dig -- a poor, Irish lad with the best heart I know.

tisdag 22 november 2011

Totales

Det är som om jag lever i en förtrollad bubbla. Jag har landat visst, efter alla dessa turbulenta månader, men huvudet är fortfarande litegrann bland molnen. Jag älskar mitt jobb. (Med en chef som minst sagt är lite egen, men som ger mig friheten att ta precis alla beslut därför att han tror på mig.) Jag har min fantastiska lya. Där jag lufsar omkring i sann glädje över att vara precis, just jag och just här. Med plats för mitt enorma avokadoträd, min röda soffa och alla mina böcker. Kretsen är på plats. Och den är vidare och större, men på samma gång trängre än någonsin. De har svart hår, rött, blont och brunt, med ögon som strålar och skrattar och säger: följ med. Nu leker vi! När jag vaknar varje dag gör jag det med ett rungande "good morning morning"! (Sedan sticker jag näsan utanför porten och blir arg som ett bi för att det är så förbannat kallt och vintrigt.) Men när jag tar mig genom stan på cykeln kan jag inte låta bli att flina lite i mjugg ändå. Bara för att Lisaliten väntar på mig på jobbet. Och tusentals arbetsuppgifter som aldrig tar slut, men som passar mig som handen i handsken. Och så har jag dig. Med alla komplikationer, alla demoner och en hjärna som aldrig, aldrig slutar köra i hundratio. Med snabba fötter och ett hetsigt hjärta. Så, ja, jag älskar mitt liv just nu. Gud nåde den som försöker smyga sig på mig med en nål.

måndag 21 november 2011

Dawn

I few words. And everything changes. I few words and the world is different. Brighter. Wider. More translucent. Suddenly making sense.

Just a few words.

Nick Drake – Northern Sky

söndag 20 november 2011

Taken

Du vet att ditt hjärta är tingat. När du träffar någon som du tänkt på länge. Du pratar med honom. Han tar din hand. Han säger att du är unik. Speciell. One of a kind. Han ler mot dig och sitter tätt, tätt intill. Han gör allting, precis allting rätt, men ändå är det fel. För han har inte gröna ögon. Han ser inte ut som en igelkott när du rufsat om hans hår. Hans händer är skrivarhänder. Vita, polerade, inte sargade, brutna. Han får inte tusen skrattrynkor när han ler. Och när han ser in i dina ögon, när han ler mot dig och pussar dig på pannan. Då är det någon helt annan du egentligen ser.

Having an Irish boyfriend

Är som ingenting annat. Han pratar om the Atlantic ocean, that streaches as far as the eye can reach. Han pratar om att manövrera kranar som är hundra gånger större än han själv. Han berättar om en eldig mamma med rött hår och en far som alltid arbetade alltför långt bort. Han lämnar dricks åt mannen mellan raderna och planerar att svetsa/bygga en grill till densamme. Sedan nämner han vidsträckta, böljande smaragdgröna kullar och rasande, störtande klippor ut mot ett stormigt hav. Han spelar "homeland music" och dansar genom rummet medan han hötter med näven. Sedan improviserar han röster, accenter, personer och berättar historier tills jag skrattar så jag kiknar.

Och jag är såld. Så jävla såld att hälften kunde vara nog.

The Dubliners – The Black Velvet Band

fredag 18 november 2011

Mannen mellan raderna

Min måttstock har skägg. Min måttstock arbetar lika väl med huvudet som med händerna. Han har fingrar som ser ut som prinskorvar och när han blir arg kan han förvandla dig till sten med bara en blick. När jag växte upp jobbade han alltid över. Jag minns att jag stod i fönstret på andra våningen i det blåa huset vid vägs ände. Jag spanade ut och väntade på att kungen skulle komma hem. Då läste han sagor för mig och ibland somnade både han och jag över boken och fru Rosa fick skaka liv i honom när det var sängdax. Vi hade kuddkrig, kungen och jag, vi spelade kula och vi plockade svamp. Min måttstock är ingen enkel man. Han kan vara så isig att klockorna stannar. Han kan vara tungsint och svårmodig och kan skrämma slag på de flesta om han tycker det skulle behövas. Samtidigt är han obrottsligt lojal, med ett hjärta som klappar starkare än kulingvarning. Han gråter i slutet på sorgliga filmer, dansar gärna genom huset som en virvelvind när han glad och har ett rättvisepatos som är obevekligt. Det finns ingenting jag inte kan lägga på hans axlar. Han fortsätter att stå upprätt, han fortsätter att vara min klippa -- i storm och solsken, i sorgen, i lyckan. Kungen. Min måttstock. Som få kan leva upp till.

Förväntan

Nu har jag druckit cirka hundra muggar citronvatten med honung. Och mitt halsonda börjar äntligen ge vika. Jag har blivit uppläxad av världens bästa f.d kollega, som jag saknat under många veckor. (Och ja, det handlade såklart om Irish.) Jag har varit ute på stan och köpt ett rivjärn (eftersom jag måste baka två stycken Västerbottenostpajer till i morgon) och känt mig som den största största skolkaren i mannaminne. Jag hann också köpa världens finaste, smaragdgröna yllekjol och så, en skjorta till dig. Därför, bara därför jag inte tror att du fått så mycket, någonsin. Det rimmar illa med att göra slut, jag vet, men I just can´t help myself. Jag har funderat ut att jag vill vara din vän (för du behöver en vän) och att jag vill ge dig Greven av Monte Cristo i julklapp (bara för att jag tror du kan identifiera dig med den gode greven i mångt och mycket). Nu tänker jag städa lägenheten tills den skiner som sola (den förtjänar det), och sedan ska jag ställa mig och göra cranberrysås.

Ikväll vill jag spela poker med dig. Ikväll vill jag att vi verkligen ska tala med varandra. Vi får se om du är på samma blad som jag.

The Magnetic Fields – The Book Of Love

torsdag 17 november 2011

To prepare for battle

Helgen närmar sig med stormsteg. Och jag är inte redo. För dig. För det jag måste göra. Är jag stark nog? När jag väl ser dig så är det så lätt att sugas in, att sugas med. Trots allt. Så, jag både fruktar och välkomnar de kommande dagarna. En Thanksgivingfest med mat upp till taket (och du är portförbjuden efter att ha blivit handgriplig alltför många gånger). Det är lite som om jag förbereder mig för ett krig. Men mot mig själv mest av allt. Jag inväntar slaget darrande. Jag tänker att nu, nu måste jag göra det jag borde ha gjort för längesedan. I tanken är det knappast möjligt, i praktiken har det visat sig vara oändligt mycket svårare. Men desto längre jag väntar, desto mera omöjlig blir situationen att reda upp. Jag önskar att du inte gav så mycket. Jag önskar att du inte var så mycket. Och jag önskar att du inte kastade ur dig sanningar jag alltid velat höra, men faktiskt aldrig hört från någon annan än mig själv. Det är komplicerat det här. Med döda systrar som figurerar i bakgrunden. Med gamla spöken från andra liv som andas på mig när jag ser på dig. (Med blonda lockar och blåablåa ögon och med svart, vågigt hår och bruna ögon under kraftiga, markerade ögonbryn.) För du är ett hopkok. Av de män jag älskat mest. Av de som format mig, som räddat mig och som brutit ner mig. Så i morgon ska jag färga håret rödare. Som en sköld av eld. Jag ska ta på mig min finaste kornblåa klänning, som får mig att se ut som en älva ur en svunnen tid. Jag ska gömma mig bakom fasaden och samla kraft. Sedan ska jag vända dig ryggen i ett enda svep. Vandra ner för gatan, taktfast och utan att se mig om.

Det är planen. Time will tell om den håller.

Feist – The Bad In Each Other

onsdag 16 november 2011

Just for a little while...

Det får vara så här nu. Jag vill ha det så här nu. Just nu. Förstår ni inte det? Det kostar inte mer än det smakar. Då hade jag aldrig fortsatt. Jag vet vad det är att få hjärtat krossat. Jag vet vad det är att älska någon så mycket att du tillslut inte finns kvar. Jag vet vad det är att slitas i tusen bitar. När du ser honom gå. Nedför gatan. Fem år senare. Svart, vågigt hår. Bruna ögon och ljus, ljus hud. Din D'Artagnan vars drag du en gång kände lika väl som dina egna. Han, som du ömt betraktade när han sov, medan vågor av värme pulserade genom din kropp för att sedan centreras någonstans i brösthöjd. Utan honom var du inte dig själv. Och med honom var det ett ständigt krig. Lika barn som inte lekte bäst. Jag har vaknat, många år senare, insnodd i svettiga, förvridna lakan, kippande efter luft. Av samma dröm, alltid samma dröm. "You´ve stolen my dreams", sa jag till dig för hundra år sedan en morgon i ett kylslaget land. Det var sant -- du var min dröm. Länge. Alltför länge egentligen. Men få människor kan säga att de levt sin dröm. Det är ett privilegium. Även om det slutade i ett svart, bottenlöst hål. Tror ni verkligen att jag skulle riskera det igen? Att försvinna så djupt ner att det finns en risk att jag inte kan ta mig upp? Det finns inte på kartan. Ja, jag medger att jag kanske kommer att gråta en smula när detta är över. Ja, jag kanske kommer att ömka mig och slänga stora ord omkring mig ett tag. But that´s beside the point. är fortfarande inte nu och jag är en annan. Så låt mig flyta runt en stund. Jag är alltid, alltid främst. Lita på mig. Bara lite till.

måndag 14 november 2011

Fatigue

Jag känner mig så underligt utsugen. Liksom matt in i märgen. Det kan ha att göra med att jag sovit cirka två timmar i sträck i natt (samma envetna hosta som fick mig att klökas hela vägen från Stockholm i förra veckan är fortfarande potent närvarande). Det kan också ha att göra med att helgen innehöll alltför mycket vin, alldeles för lite sömn och nästan ingen mat. Jag tänker att kanske handlar det om att jag gått på helspänn alltsedan jag började mitt nya, utmanande jobb långt uppe i gräddornas gräddor. Att jag undrat och våndats eftersom jag inte vetat om jag skulle få stanna kvar. (Efter lunch med min chef på Savoy så vet jag nu äntligen.) Det kan också ha att göra med att allt varit så mycket så länge att jag inte riktigt har hunnit stanna upp och andas. Men jag tror inte det. Jag tror det handlar om dig. Och mig. Två lite underliga och vingabrutna barn som ramlat över varandra i natten. Du ser din älskade syster i mig (hon som dog så tragiskt tjugotvå år ung -- din bästa vän, din främsta vapendragare). Och jag, vad ser jag i dig? Mig själv kanske. Om jag haft otur. Om jag inte fötts i det blåa huset vid världs ände. Om jag tvingats vandra uppför trappan till bårhuset, tjugoett år gammal, bara för att se hans ansikte (han som jag alltid älskat mest besinningslöst) platt som en pannkaka efter att han tappat kontrollen över bilen i kurvan och kört rakt in i en betongfug på vägen hem. Om jag fått cancer när jag var femton "When I woke up after the operation I realized I had turned sixteen." Om mitt ansikte var fullt av metall, om min kropp var obotligt skadeskjuten efter inte en, men två bilolyckor som nästan tog livet av mig. Om ingen fru Rosa hade funnits i mitt liv och den skäggiga mannen man måste läsa mellan raderna var någon annan. Så ja, jag förstår. Jag vet varför. Och jag ser dig. Kristallklart.  Men jag är trött nu. När du kommer mot mig nedför gatan vill jag fortfarande inget hellre än att krama dig in i evigheten, men jag orkar inte riktigt lyfta armarna. Du gör ditt bästa för att hjälpa mig. Du lyfter upp mig, du håller mig hårdare än någonsin. Men jag tror inte riktigt att det räcker...

lördag 12 november 2011

Running up that hill...

"Look Nina, I have one day off during the week. And I want to spend it with you."

Mirror image

Jag har känt dig i nästan fem månader nu. Och fortfarande är det liksom som om hjärtat tar ett extra andetag när jag ser ditt namn i displayen. Jag andas in, saktar ner i några sekunder -- sedan plockar jag upp luren och du är på andra sidan. "Hey, there." (Andas, andas Nina.) "How are you?" (Lugn hjärta, lugn.) Och du har absolut ingen som helst aning. Vilken inverkan du har. Jag gömmer mig bra -- bäst av alla, bättre än du. Det, tror jag däremot att du vet. That you have met your match. Att jag aldrig, aldrig ger efter. Att jag är envisast som synden och att du aldrig kan vinna. Du har sagt det ett par gånger: "I can´t win with you, can I?" Men det stämmer inte riktigt. Du har redan vunnit. Mitt hjärta. Varesig jag vill det eller ej. Varesig du vet det eller ej. Ibland skrämmer det mig. Fast för det mesta gör du mig så glad att klockorna stannar. För det mesta får du mig att skratta sådär långt inne från botten. På ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare med någon man. Du är egentligen inte min typ. Du är för instabil och för styrd av ditt klappande hjärta. Jag brukar instinktivt välja min motsats, aldrig någon som är som jag. Det är intressant att plötsligt vara på andra sidan. Att liksom se sig själv utifrån, fast genom att betrakta en annan människa.

Jag hoppas jag får känna dig länge. 

The Tallest Man On Earth – It Will Follow the Rain

torsdag 10 november 2011

Veckan i bokstäver

Ok. Denna vecka har innehållit följande härliga komponenter:

Jag har haft diverse olika inbillade åkommor.
Jag har blivit totalt utskälld av en bitch angående mitt konferensprogram.
Jag har vandrat Stockholm runt med världens största och mest ohippa väska (ja, jag vet att jag borde ta mig råd att köpa en liten vacker Samsonite, men jag har bara haft lite annat för mig).
Jag har varit och hängt på Stureplan (med min väska).
Jag har haft alla möjliga tvivel och farhågor angående mitt arbetsliv (och annat).
Jag har vandrat från stationen med handväskan på pakethållaren (fast utan att spänna fast den, vilket innebar att den helt plötsligt kom flygande och lyckades snärta till mig på vaden innan den slog i gatan.)
Jag har köpt världens finaste och mest knallröda läppstift. (Som ska invigas på lördag!)
Jag har lyssnat så öronen blöder på: Rebecca & Fiona – Bullets
Jag har lyckats bli förkyld och därför behövt klöka mig igenom flygningen Stockholm-Malmö (till de andra resenärernas uppenbara fasa).
Jag har haft panik över Irish´s senaste tilltag (som denna gång verkligen är något i hästväg).
Jag har haft panik över min framtid (och ja, Irish´s senaste tilltag måste räknas in där).

Så nej, detta har inte varit den bästa av veckor, men i morgon är det fredag så all is still well with the world.

Försöka duger

Alright, jag tänker försöka glömma det som hände i söndags. Jag tänker försöka koppla bort det du sa (för jag orkar helt enkelt inte att inte kunna tänka på annat). Jag tänker försöka ignorera det du gjorde på restaurangen (framför näsan på x-antal av dina vänner). Och jag har gett mig den på att försöka att aldrig mer tänka "men tänk om". Vi får se hur bra det går.

onsdag 9 november 2011

What!?

Vad fan är det som händer här Gallagher? Svaret är nej. Just nu iallafall. Men snälla, ställ inte frågan!

tisdag 8 november 2011

How do you know...

Jag: I need you to promise me something.
M: What?
Jag: That you won´t, under any circumstances, touch my golden egg when you´re drunk. It´s very precious to me.
M: Only if you promise something in return...
Jag: Alright?
M: If you see me creating a havoc...
Jag: Mmmm
M: I want you to step in and tell me to shut up...
Jag: Ok.
M: Then I want you to take my hand, look into my eyes and say: "Darling, let´s just go home now."

Jag: (Silently)...how to push exactly the right buttons?

måndag 7 november 2011

Att vara hypokondriker...

suger! Men det är nog någonting jag helt enkelt får leva med. Fast förbenat trist är det.

Hell On Wheels – The Soda

söndag 6 november 2011

Irish eyes

I går natt träffade jag någon annan. Men han var inte du. Han var för lång, för axelbred och alltför glassig. Så jag gick hem och du var i mitt huvud trots att telefonen varit död hela kvällen. Det kändes tomt. Och det kunde slutat där. Men klockan tio i morse ringer telefonen. Du är nykter. Du är sårbar. Du är ute och går därför dina tankar gjort att du drabbats av insomnia. Jag sätter på vattenkokaren och öppnar dörren. Du ser halv ut när du kommer in. Tyst (du är aldrig tyst), bruten och tung. Så börjar vi prata om saker som verkligen betyder någonting. Och då minns jag. Varför jag stannat så här länge. Varför jag har sådana problem att gå. Vi dricker kaffe (och du grimaserar en smula eftersom det inte är te). Jag tvingar dig att lyssna på svensk pop när den är som bäst och jag märker att ditt hjärta är öppet igen. Sedan går vi ut i dagen och äter biff med dina vänner (på ett hemskt ställe, du gillar ju hemska ställen). Du frågar om jag vill möta dig senare på den bästa irländska baren. Och jag säger såklart: "ja." Du frågar om jag träffar andra och jag svarar: "nej". Du frågar om jag undrar vad du tänker och jag säger: "nej, varför skulle jag det. Det du ger just nu är tillräckligt." Och förvånande nog känner jag att det jag säger faktiskt stämmer. Du undrar över mitt liv. Mina val. Och jag berättar och förklarar. Och bara sådär -- är vi tillbaka som ett vi igen.

Kristian Anttila – Vill Ha Dig

lördag 5 november 2011

Hej!

Du, jag gillar det jag ser. Jag gillar det jag hör. Det har jag alltid gjort. Ska vi göra någonting av det eller?

Friska Viljor – If I Die Now

Walk on

Är detta rätt? Att låta dig ringa into oblivion utan att svara. Borde jag hantera det på ett annat sätt? Förtjänar du det? Nu på morgonen hade jag fem missade samtal. Och då knöt det sig i magen lite. Men samtidigt känns det som om jag gett dig så många chanser redan. Du behöver inte flera. Det handlar om respekt. Den jag hade för dig är borta. Men min egen då? Jag vill göra detta snyggt. Jag vill göra detta rätt. Så jag kanske borde ringa dig i eftermiddag (så förvånad du kommer bli att jag faktiskt hör av mig till dig) och bjuda mig själv på en kopp te vid ditt rangliga matrumsbord. Jag kanske borde säga som det är: "I´m done darling. No hard feelings, it´s been a blast. But we should just call it a day now." Så får du en chans att göra rätt du med. (Även om jag inte vet om du kommer att ta den.) Det är en underlig känsla. Att plötsligt kunna tänka sig att se dig i ögonen och ändå gå vidare. Jag som varit så förtvivlat förälskad. Med ett brinnande hjärta. Och nu känner jag bara irritation när jag tänker på dig. Men samtidigt ett ansvar. Eftersom du är den du är och eftersom du under ditt pansar har ett hjärta som klappar hårt, fort och hett. Även om du är bra på att stänga av. Även om du är bra på att vända dig om och gå.

It´s time darling. Just walk. On.

fredag 4 november 2011

I think not...

Och så har jag övergivit de romantiska männen och nynnar, nynnar, nynnar med...

Jennie Abrahamson – Wolf Hour

Och ja, min telefon kommer att vara inställd på silent mode inatt också (liksom hela veckan).

Pensive

Helg. Och min stackars chef kanske äntligen kan få komma hem från sjukhuset. Han har tydligen lyckats få någonting så osannolikt som ett hål på sin tarm. Även om han troligen kommer att säga upp mig inom snar framtid så tycker jag förbannat synd om den stackars kraken. När jag pratade med honom tidigare idag lät han ynkligast i världen medan han försökte arrangera nycklar till lägenheten i Vasastan som min kollega ska låna när vi flyger upp till Stockholm för business på måndag (själv ska jag såklart bo hos världens bästa, bästa älskling i förorten). Sedan fick jag information om vilken ingång på MAS som gällde samt vilken våning. Ifall hålet skulle bestå. "Det får en att tänka till lite", sa han. "På livet och hur lång tid man egentligen faktiskt har kvar." Och jag förstod precis vad han menade. Jag har hitintills lyckats undvika hål på tarmen, men ingen av oss vet egentligen -- hur lång vår tid är. Därför handlar hela existensen om att faktiskt göra det du vill. Ingenting annat. Och gör det nu! Det handlar om att inte förslösa och om att behandla dig själv och andra (som förtjänar det) med respekt. Att jaga drömmar och mål, men inte glömma bort de som står bakom dig. Som lyfter upp och för dig framåt. Se dig själv som ett gyllene ägg -- dyrbart och oerhört bräckligt, och låt aldrig någon som inte förtjänar dig få behålla dig. Detta (och tusen andra saker) tänker jag på ikväll.

torsdag 3 november 2011

I just can´t help myself

Och så ännu en sån där romantisk, singer-songwriter man som jag alltid, alltid (och till mångas förtvivlan) går igång på:

Matt Nathanson – Come On Get Higher

Nada energizer bunny

Åh, jag är utarbetad. Och idag tvingades jag närvara på inte bara en, men två! personalfikor. "Men så trevligt vi har det...", flåsades det runt bordet. Och allt jag kunde tänka var: "För helvete, jag har saker att göra, drick upp ditt förbannade kaffe gubbfan!" Missförstå mig rätt. Det är absolut inget fel på mina kollegor, jag är bara alltför rastlös för att sitta och tjabba i det oändliga med diverse personer när hela huvudet är fullt av tankar och idéer angående ett stundande eller rådande projekt. I morgon är det äntligen fredag! Då har jag i stort sett bara ett enda task: Att skriva en killeransökan till min drömtjänst -- som tyvärr är placerad långt norrut, så jag hoppas långt där inne att de inte väljer mig. Jag har det bra här nu. Saker och ting har landat och mina fötter når marken igen. Numera flyger jag bara på helgen -- och snart är den här!

onsdag 2 november 2011

Despite

Fast helt ärligt, jag tror att vissa personer i min närhet kommer att sakna dig en smula. Aldrig en död sekund och ingen tv behövs -- vi ringer Nina och allt det där...

Sommarens CV

Hitintills har du hunnit:
Jaga en stackars person, barbröstad, och med ditt bälte hoprullat i handen (därför att han frågade efter mitt nummer).
Skrämma vettet ur min stackars kollega (en sen natt utanför Debaser).
Bli portförbjuden på nämnda kollegas fest (på grund av det som hände utanför Debaser).
Attackera din kompis (därför han satte sig lite för nära mig).
Högljutt läxa upp dina vänner (därför att de inte tog din flickvän i hand när de lämnade baren vi befann oss i).
Bli utslängd från en fest (efter att du kommit ihop dig med värdinnans pojkvän ca fem sekunder efter att du kom innanför dörren).
Jaga din bästa vän nedför många trappor och gatan fram (efter att han grabbat tag i min ända på ett otillbörligt sätt).
Skrikande jaga en cyklist nedför trottoaren (därför att ett ombygge gjorde att han körde några meter på nämnda trottoar).
Hota en stackars man som ville diskutera böcker med mig.
Förolämpa samtliga av mina ex (därför att de är mina ex).
Vidare har du:
Gjort ditt bästa för att jag ska bli utslängd av min hyresvärd.
Telefonterroriserat mig genom nätterna.
Svurit på att sparka in skallen på alla som stör mig.
Ringt och tvingat upp mig för frukost i arla morgonstunden på en söndag (bara för att ha däckat när jag kommer fram och ringer på).
Slagit sönder min dörr (efter att jag stoppat din mobil i kylen).
Blivit utslängd otaliga gånger (av mig) eftersom du uppfört dig som en bortskämd unge.

Så nej darling, jag kommer inte att sakna dig. Men konstigt nog är jag fortfarande förbannat glad att jag fick uppleva dig!

Blue Foundation – Eyes On Fire

tisdag 1 november 2011

Jepp

Julia: Vadå, har du lagt honom på hyllan nu då eller?
Jag: Hyllan? Nej, i källaren.