Moi Gorod

Min stad är gjord av glas. Med den djupa, hårda frosten hängande från träden och Neva som omsluter allt i en tjock, skimrande skiva av is. Breda boulevarder kantas av sneda, trånga gator som löper längs med frusna kanaler -- sträcker sig runt, runt och i genom. Det är en stad av drömmar och sorgsna poeter: Ahkmatova, Majakovskij, Blok. Av tunga romaner i 1900-talets Europa: Gogol, Pushkin, Dostoevskij -- den väv av öden som  formade världen som jag såg den. Och jag vandrar, fortfarande lika förtrollad. I huvudet skriver jag ord som blir bilder som blir minnen. Av matroschkan som går att dela och dela igen tills hon blir tio. Av en tunnelbana som sträcker sig åttio meter under jorden och som fortfarande luktar sådär perfekt knastertorrt precis som då. I en stad där husen är mer saga än politik dricker jag mörkt chai ur samovarer på rökiga, kåldoftande caféer. Jag ser henne. Flickan med Dr Martens airwair, på långa fölben och med den svängande rödbruna hårmanen som når ner till ryggslutet. "Hey babe, let's get married", ekade i luften på ett tomt internetcafé, -26 grader utanför medan isen frös än tjockare, än fastare. Den tunna gestalten darrade. "Ja", med skälvande, valhänta fingertoppar över tangentbordet. Det ligger en bar där nu. Där livet tog en annan riktning. Men den breda, tunga, massiva järndörren är fortfarande densamma och dörrhandtaget passar lätt i handen när den som så många gånger förut glider upp och släpper in mig i den mättade värmen. Och allt och ingenting har förändrats, precis som jag trodde. Så jag tar inte adjö nu och jag ber inte om ursäkt. Istället ler jag och säger Dasvidanja för ett ögonblick -- till min stad.