bloggportalen

Visar inlägg med etikett The Man. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Man. Visa alla inlägg

tisdag 17 maj 2011

Afrikansk oxgroda at your service

Honey är fixerad vid djurprogram. När jag stövlar in efter en av mina otaliga kvällsaktiviteter (kära, bästa rastlöshet) är det ofta jag  hittar honom nedsjunken i soffan framför Afrikas djupa sprickdal eller Livet på savannen. Inte sällan informerar han mig då glädjestrålande om att han sett ett djur som är likt mig och tvingar mig att stanna kvar tills detta djur återigen visat sig i bild. Härom veckan var hans glädje alldeles särskilt påtaglig när jag öppnade den blå lägenhetsdörren.
 "Älskling, kom och titta -- denna ser ut som du", kom det från soffan. Jag tog av mig stövlarna och undrade med viss trötthet vilken insekt, fisk eller apa jag skulle vara lik idag. Det visade sig vara ett kräldjur. Närmare bestämt en afrikansk oxgroda. Honey förevisade stolt ett klipp när nämnda oxgroda (trots sin ringa storlek) attackerar en zebra som sedermera faktiskt flyr från sin kraftfulla fiende. "Titta, den är precis som du", skrek han lyriskt. Och efter snart ett år på mitt jobb kan jag ju inte annat än att hålla med.

Tori Amos – God




måndag 9 maj 2011

Personlig mognad

Ibland tycker jag att jag är alldeles för pretentiös och djupsinnig. Idag är inte en sådan dag.

Utbytta sms

Jag: Jag kan roa dig med att det är ett vanvettigt flebbande på Vattenskallen.
Honey: Vattenskallen med grisögat!
Jag: Nej, GRISÖGGAT!!!
Honey: Grisöggat?
Jag: Ja, och Hitlerkogråsubba och sånt...

Åh, jag har alldeles för mycket energi. Nu ska jag ut och springa en mil!

lördag 7 augusti 2010

Jag hade fel!

foto@ninnouchka

Sommaren är långt ifrån över. Märkte jag igår kväll på en uteservering med alla lovelies, vinglas i hand och ljummen vind i håret. Men jag måste ju vara säker --så jag testar ikväll igen!

onsdag 21 juli 2010

Kärlek

foto@ninnouchka


Den natten drömde jag att jag gick på stranden. Det var vinter och den vita sanden låg ödslig och frostnupen. Andedräkten stod som rök ur munnen och det krasade fruset under fötterna. Jag kände igen honom direkt. Långt där borta. Den gängliga kroppen med den stolta hållningen. Blont, halvlångt hår som svajade och den långa, svängande luggen. Och så de lysande, nyfikna, blå ögonen som såg rakt igenom mig och leendet som gick rätt in i hjärtat. Vi nådde fram till varandra precis i anknytning till en hög brygga som fortsatte långt ut i sundet. Den var täckt av gröna alger och när jag satte foten på det första trappsteget kände jag att det var halt.

Vi pratade inte. Bara gick framåt, utåt. Längst ut på piren fanns ett högt räcke. Jag lutade mig mot det och vände mig mot Leo. Han log och höjde frågande på ögonbrynen. Jag svarade med ett ordlöst ja och vi klättrade upp. Stod där, bredvid varandra, hand i hand. Högt över sorlet, högt över staden. Över det lilla och stora som var våra liv. Och så hoppade vi.

Hemma!

foto@ninnouchka

Sönderspelad låt: Alexi Murdoch – Blue Mind