Oink!

Idag har jag druckit saften från tre citroner och länsat honungsburken. Och jag tänker att jag känner mig som den här lilla grisen. Som folk lägger upp på facebook -- en liten, pigg och rultig kulting med röda stövlar. Vad som än händer, vad han än tar sig för så är det fel. Han kan inte hjälpa det -- det är stövlarna som ställer till det. En gris har bara inte skodon, så enkelt är det. Han kan vara hur pigg och rultig som helst, situationen blir inte bättre av det. Tanken slår mig att jag kan sudda lite i kanterna. Då skulle allt bli mycket enklare. Men jag känner mig själv. Jag är inte särskilt enkel att tämja -- ens för mig själv. När en kollega skriker "man ska knulla inte kriga" på måndagsfikan reagerar jag inte fördelaktigt. När jag blir störd två minuter efter att jag avlutat en konversation (av den jag hade konversationen med) så blir jag irriterad. Och jag biter sällan ihop. Det har jag alltid sett som ett friskhetstecken och det är väl egentligen det som är problemet. Det är omöjligt att ändra på någonting som jag ser som en tillgång. Så länge leve min lilla rödskodda förebild!